Göteborgsposten – 19 maj 1866, sida 2

NN 2 Ba nast upprepade föreställningar från vänskapliga suveräners sida till konung Wilhelm, som ännu för ett ögonblick hålla svärdet i skidan, utan sannolikt äfven berättelserna om diplomatiska förhandlingar mellan Frankrike och Österrike ang. Venetiens afträdande, som skulle kullkasta alliansen med Italien, och slutligen den efter förhållandena ganska energiska hällning, som de tyska Förbundsstaterna intagit emot Preussen. Alla dessa punkter måste naturligen noga öfvervägas, innan man ger signalen till truppernas inmarsch i Sachsen och Hannover. Prins Ludvig af IIessen-Darmstadt (gift med drottning Victorias dotter Alice) har varit i Berlin, för att å familjens vägnar göra fredliga framställningar. Han måste dock återvända med oförrättadt ärende, tröstad af kronprinsen af Preussen dermed, att det icke gått honom sjelf bättre under de sista veckorna. Konungen nekar att gifva audiens. Från Ryssland ingå ofta skrifvelser till berlinerhofvet, hvilka berättas vara tör freden, ehuru man ej har någon bestämd borgen härför. De ultra reaktionära visa nu tänderna mot Bismarck, vare sig på beställning för att blidka de liberala emot honom och antyda å hans sida en lutning åt dessas sida, eller derför att de reaktionära verkligen börja frukta honom och rädas, att han står i någon hemlig förbindelse med kejsar Napoleon om revolutionens gynnande. I det senare fallet kunna de dock vara lugna. Den ena dagen säger de reaktionäras organ Kreuzzeitung., att freden kan bevaras, om Österrike och Preussen försona sig med hvarandra och återupprätta sin allians. Bladet jemför Napoleon III:s tal i Auxerre med Napoleon I:stes ankomst från Elba. Liksom de tyska stormakterna då voro i färd med att gripa till vapen mot hvarandra, men ögonblickligen glömde sin strid, för att förenade möta den gemensamme fienden, så böra de nu, då talet i Auxerre afslöjat Frankrikes planer och visat hvilken fara som hotar dem begge, hastigt ingå förlikning, för att icke Tysklands öde må bli lagdt i Frankrikes hand. Den andra dagen menar Kreuzreitung, att Preussen skall ingå på att, till fredsbrottets förekommande lemna Österrike en kompensation, ehuru det likväl icke nämnes, hvari denna skall bestå. Skulle kreuzpartiet verkligen draga sig för Bismarck, eller är det blott ett maskeradt spel för att få ansvaret öfver Österrike? Att man fortfarande i verkligheten tror på kriget i Berlin, framgår af flera fakta: Så har ju ministeren beslutat utgifva 25 mill. thaler i assignationer på bankens kassa, hvilka penningar naturl. skola uteslutande användas för arm6en. Derjemte har banken affordrat dem, som mot deposita erhållit lån, en skriftlig törklaring, att deposita eventuelt få flyttas från Berlin, hvilket naturligen betyder, att man ej anser det obefästade Berlin säkert, utan tänker flytta dyrbarheter och värdesaker annorstädes, troligen till någon stark fästning. För att lugna sinnena för kombinationen af en hemlig öfverenskommelse mellan Österrike och Italien, förklarar den officiösa Provinzial Correspondenz i en artikel af officiel natur, att Osterrike icke kan, äfven om det vill företaga en hastig politisk svängning, försätta Preussen i fara att isoleras, ty Italien skall anse ett anfall mot Preussen såsom riktadt mot sig sjelt — hvilket angitver att ett offoch detensivt förbud verkligen består mellan de båda länderna. Bismarck förklarar genom sin tidning bestämdt, att Ryssland icke söker utöfva någon tryckning på Preussen, och forklarar alla underrättelser härom för osanningar, likasom det hänande kallar för ett kuriosum förmenandena, att Preussen i händelse af ett krig skulle komma act sakna Italiens bistånd. Den officiela preussiska statstidningens meddelande om, att Österrike sedan d. ll:te d:s sändt fullständiga truppafdelningar norrut och koncentrerat dem vid preussiska gränsen, kan ej gerna ha någon annan mening, än den att förbereda preussarne på krigets snart förestående utbrott. Med kongressryktena förhåller det sig tyvärr lika ovisst. Det synes vara säkert, att kongressfrågan verkligen varit på tapeten. Den ministeriela italienska tidn. Opinione yttrar, att ingen makt tormligen föreslagit kongressen — troligen derför att Frankrike, Ryssland och England, som uppträder till förmån derför, ej kunnat komma öfverens derom —, men att Frankrike och Ryssland enats om, att enskilt tillspörja de stater, hvilkas internationela spörjamäl sälta Europas fred i fara; om dessa stater antoge kongressens skiljedomstol, skulle sedan ett formligt törslag om kongressen göras. Rysslands förfråsan härom har skett, enl. wienerberättelser, i örening med det förmedlingsförslag, att Österike, Preussen och Italien skulle samtidigt afväpna. Opinioner säger, att Italien naturlisen måste antaga kongressen, men under det vilkor att rustningarne icke behöfva afbrytas. Frankrike å sin sida säger sig vilja inträda kongressen med fuliständig opartiskhet och cke uppställa någon fråga, som skulle kunna 2 — 2 — — -—tf ga — — —