Göteborgsposten – 18 maj 1866, sida 2

— Det har förefallit mig som skulle ni varit ond på mig för denna sak, fortfor markisen; nåväl om i er själ finnes qvar det ringaste groll, så säg mig det öppet. Det är till min vän jag nu vändt mig, till honom som var min ungdoms och mina nöjens kamrat. Skall jag väl återfinna honom i er? — Jag lofvar er det! utropade grefven, i det han hjertligt räckte sin hand till markisen. Har jag väl idag rätt att vredgas? tillade han nedslagen. — Hvad menar ni? frågade markisen med oro. — Tala, min vän, svarade grefven i en ton af undertryckt vrede. Ni skall få veta allt ... men senare ..senare ... — Ni erinrar er att jag reste till mina gods de första vårdagarne, började markisen. Jag var lycklig och stolt vid denna tid, intet moln hade förmörkat min himmel... Sedan någon tid hade jag uppehållit mig på ChateauRenard, då man förkunnade mig att en ung adelsman anländt, till hvilken jag kännt mig ofrivilligt dragen af en oförklarlig sympati. — Hvem var denne unge man? — Densamme som jag observerade en afton på en bal, som Monsieur gaf, och hvilken med min syster hade den märkvärdiga likhet som jag förut för er omtalat ... — Denne man! afbröt M. de Valenc. Alltid denne man! — Ja, förföljd af mördare med anledning af en viss affär, i hvilken han oförsigtigtvis tagit del; hade han blifvit tvungen att fly genom skogern och kom nu för att be