—— —— ss ——— — En ...en adelsman stammadoe betjen ten, har kommit direkte från Paris hit till Nantes blott för att räka er. Det är åtminstone hvad han sagt mig. — Hvem är det? — ÅÄn, hr grefven känner honom väl; det är markis de Tourville. — Han! låt honom komma in! utropade M. de Valence förvånad. Betjenten bugade sig, aflägsnade sig och återkom snart införande markisen i sin herres rum, hvarefter han under tystnad gick ut. — Ni! yttrade grefven utan att söka dölja sin förvåning, det är ju ett helt sekel sedan jag såg er. — Ja, svarade markisen tankspridd ... några vigtiga affärer ... — Ja verkligen, yttrade grefven och betraktade sin vän med större uppmärksamhet, ni är blek och trött, edra drag bära en pregel af nedslagenhet och sorg, som jag aldrig förut i dem sett. Hvad har då händt? — Jag har just kommit hit för att säga er det, svarnde markisen, hvars anlete plötsligt antog ett dystert uttryck. Till en början ber jag er alldeles glömma att jag i början af detta år afslog er dotters hand, som ni så ädelmodigt erbjöd mig och hvilken jag under alla andra omständigheter skulle varit lycklig att mottaga. Grefven svarade icke. En suck höjde hans bröst och ett bittert småleende irrade öfver hans läppar, då han hörde Blanches namn uttalas.