far oj allenast aldrig skulle bevilja Renaud hennes hand, utan att han tillochmed stämplade mot gardeslöjtnantons frihet. Den ordre Richelieu med hög röst dikterade kunde ej lemna henne något tvifvel öfrigt. Till hvarje pris ville hon förekomma en sådan olycka. Hennes ädla hjerta tillät henne ej ett ögonblicks eftertanka, och det var nästan instinktlikt som hon skyndade mot dörren, öppnade den och gick utför trappan ner på gården. Hon varseblef en gardist, hvilken hon vinkade till sig. — Ledsaga mig till herr de Francheterre, sade hon i det hon lade en börs i hans hand. Gardisten tillhörde just det kompani som Renaud kommenderade. Han vred sina mustascher, stoppade börsen i fickan och begaf sig genast framåt utan att öfverhopa den frikostiga okända med några öfverflödiga tacksägelser. De hunno slutligen målet för sin vandring; soldaten afskedades och tog vägen direkte till värdshuset, den unga flickan klappade på dörren som ledde till Renauds rum. Michel som kom och öppnade blef helt förvånad af att se ett ungdomligt och vackert qvinnoansigte som han ej sett förut. — Är din herre hemma? frågade Blanche. — Ja, min fröken, svarade den trogne tjenaren, som först då varseblef den unga flickans förvirrade ansigtsuttryck. — Gå och säg honom att jag måste tala med honom på ögonblicket.