Michel bugade sig och försvann in i nästa rum. Renaud kom nästan ögonblickligen derefter ut. — Ni! utropade han; ni här, Blanche ! — Skynda er, svarade hon, utan att söka frigöra sin hand som den unge adelsmannen bemäktigat sig. Ni måste fly genast! Kardinalen har utfärdat befallning om att låta arrestera er .... — Mig? utbrast Renaud förvånad. Kom! sade han i det han förde henne in i rummet. Du, Mickel, måste vaka öfver att ingen stör oss. — Skall ske, herr baron, svarade Michel i det han bugade sig. Blanche hade följt baronen utan misstroende. Hon tänkte ej på att hennes steg kunde synas underligt; hon hade blott ett mål: att rädda den hon älskade. — Hvad har händt? frågade löjtnanten? Huru är det med er? Hvarifrån härleder sig denna sinnesrörelse? Han höll alltjemnt den unga flickans hand i sin. Han tryckte en brinnande kyss på denna hand. Hon drog den hastigt tillbaka, men snarare af instinkt än af motvilja. — Nyss, sade hon, hörde jag kardinalen diktera en arresteringsordre mot er .... Han har lemnat den till min far .... Jag har blott helt ringa försprång för honom .... Fly, om det ännu är tid dertill. (Forts.)