Göteborgsposten – 16 maj 1866, sida 2

poliskonstapeln n:o 20 Lanzs näsa, hvilket stycke sedan icke, oaktadt sorgfälligt letande, kunnat återfinnas, hvadan det är att antaga det Carl Andersson på ett kannibaliskt sätt disponerat öfver detsamma. Carl Andersson infördes från cellfängelset och befanns vara en person med ett rått, obehagligt yttre, hvilket gjorle ett ännu vidrigare intryck derigenom att ban var cnögd. Han besvarade polismästarens fri ton, i hvilken låg något egendomligt hårdt och känslolöst. Minnet af den handling, för hvilken han nu var tilltalad, sade han sig ha ulldeles förlorat. — Du var full vid tillfället kan jag tro, och då är du vild till lynnet? frågade polismästaren. — Ja, jag är hastig till sinnes, då jag är full. — Har du bitit någon förr? — Hvem, jag? — Ja. — Ja. det har jag gjort, svarade A. mycket ogeneradt. — Bet du äfven den gången af en näsa? — Nej, jag bet i ett finger. — Du mins således ej att du bet konstapeln? — Nej jag sandser ej att jag bet denne mannen, men då jag förra gången bet, det mins jag. är var det? — När? Åh, jaså det var i julas. Det var svåger min och jag; vi sutto och drucko, hvarpå vi kommo i gräl och han slog mig i hufvudet med ett tefat, så att det gick i bitar. Derofter rusade han in på mig. — Och så bet du af honom fingret ? — Nej, jag blott bet honom i det. Han stack fingret i mun på mig, och så bet jag till, ty jag trodde att det var ett stycke tybak. Jag var full. Det upplystes att en enögd person varit häktad i Norge för delaktighet i en större stöld. Emellertid hade ingen efterlysning efter en sådan person förekommit, och den tilltalade förnekade bestämdt att ha varit häktad för stöld i Norge, utan då han ibland varit fast hade det variv för det han tagit en dram för mycket. — Du är emellertid vildsint, då du får dig en dram? — Ja, då någon förargar mig. Af hörda vittnen upplystes att saken sålunda förlupit, att A. i Lördavs afton kommit öfverlastad in på konditor Rohdes schweitzeri, hvarest han begärt mat. Då han ej fick hvad han begärde och utvisades, blef han oregerlig, hvarföre nattvakten efterskic kades. Under tiden blef han utkörd från schweitze riet, och nattvakten tog då hand om honom. Han var emellertid äfven nu otidig och vildsint samt slog signal-kramlan ur handen på nattvakten. Tvenne andra nattväktare anlände kort derefter och med söenade krafter fördes A. under diverse sparkningar, med hvilka han protesterade mot nattvaktens tillg randen, upp till polisvakten. Då man skulle sätta in honom i den egentliga s. k. Finkan, funnos tre andra vildsinta syllbultar derinne. Dessa ville rusa ut, då dörren till det mindre behagliga härberget öppnades och öfverkonstapel Söderling tillsade derföre konstapel Lantz att föra A. tillbaka in i vakten medan de öfriga sällarne åter stoppades in i hålet. I detsamma fattade A. med båda händerna Lantz i håret, drog hans ansigte intill sitt eget och i nästa ögonblick hade han ur L:s näsa bitit ett, visserligen icke stort, men, i betraktande af den kroppsdel hvarifrån det blifvit taget, i alla fall ansenligt stycke. Ingen hade sert, då A bet till, men ögonblicket förut hade L:s näsa varit hel, och efter den ofvanbeskrifna manovern blödde L. starkt. Det upplystes vid förhöret, att L. är ganska klen tillfölje af den kanniba handlingen, och att läkaren ännu ej kunnat afgifva betyg om huruvida L. kommer att undslippa vådliga följder af sitt sår. Målet uppsköts på fjorton dagar på det att tillförlitliga uppgifter om L:s helsotillständ må hinna inkomma. Vid en serenad som nyligen gass i Majorna för en ung sångerska, som kommer att afresa till utlandet, hade en arbetskarl vid namn Abraham Jonsson i öfverlastadt tillstånd företagit sig att genom , mindre musikaliska skrän störa sången. Han hade härför blifvit uppkallad till poliskammaren. — Du förde oljud vid ifrågavarande tillfälle? frågade polismästaren. — Nej, visst icke, jag sjöng med, och det ganska försvarligt. — Men du hade ej rätt dertill. — Der stod en hel mängd folk och sjöng, och så sade de till mig: Sjung med, du! Sjung du!4 och så sjöng jag. — Men du kunde väl veta att din sång ej passade för deras. — Åh. jag vet inte det! Jag sjöng så godt jag förstod. Det var ganska försvarligt, och hördes gjorde det ock, det kan jag lofva. Denna ursäkt fick gälla för hvad den kunde, hvad oljudet beträffade. Deremot dömdes J. att för fjerde gången upprepad fylleriförseelse plikta 20 rdr eller i brist vid tillgång till böterna undergå a dygns fängelse på vatten och bröd, till hvilken botöfning han ock införpassades. NV oo vr PR