Riksdags-Kaleidoskop. LX. Den 13 Maj. Aldrig tillfölje har en komminister, vare sig letvande eller död, föranledt så vidlyftiga debatter i de respektive riksstånden som Nils Ignell, fastän han redan två år hvilat så lugnt på Katarina kyrkogård. Ärven på riddarhuset skulle han prickas af några personer som ganska säkert aldrig läst en rad af hvad han skritvit, men som just derföre, förmodligen, ansågo sig kunna döma öfver hans litterära verksamhet desto mera opartiskt. Det var tre män — riddersmän kan man visst icke kalla dem, som ifrigt motsatte sig den lilla pensionen till Ignells enka. Den förste var grefve Mörner. Kärnpunkten i hans argumentation var det vådliga i exemplet att särskildt belöna litteratören Åsom sysselsatte sig med tidningsskritveri. Denna ovilja mot sådana litteratörer har grefven fätt i art ester sin far, som äfven varit statsråd och som en gång på riddarhuset förgätves letade efter nog kraftiga ord för att uttrycka sin djupa afsky för dessa tidningsskrifvare!. Han utsträckte gin knutna hand mot dessa olyckståglar der uppe på läktaren, och det var en lycklig tillfällighet för dem att den knutna nåfven satt på en så kort arm. Frih. R. Cederström upplyste att Ignell blott varit en vanlig prest, som sysselsatt sig med att utbreda meningar som stodo i strid med vår statskyrkas dogmer. Slutligen kom hr C. A. Tornårhjelm — märk väl: icke förste hofstallmästaren, utan en liten morsk filososie magister och korrekturläsare i Wäktaren; äfven han, för att begagna Thorilds ord, lyfte på benet, troende med det som derpå följde hafva fördränkt sin fruktade motståndare. För den grofva okunnighet, som desse talare lade i dagen rörande Ignells litterära verksamhet, blefvo de vältörtjent gisslade af baron Klinkowström, som erinrade t. ex. om Ignells Menskliga utvecklingens historia, hvilken nämnde baron erfor att de föregående talarne, till deras egen skada, alls icke kände till. — Pensionen bitölls äfven af adeln, så att trågan nu kommer att i förstärkt statsutskott afgöras. Det nya huset för den nya representationen behagade alls icke adeln. Påbyggnaden skulle ur estetisk synpunkt ej af K. M:t kunna sanktioneras, ty husen skulle dominera Riddarhuskyrkan, och genom gaslysningen komma vi att jämmerligen förgås, bedyrade grefve Sparre. Utskottets betänkande i frågan, som