Göteborgsposten – 11 maj 1866, sida 2

Från Utlandet. Enligt det vanliga bruket straxt före ett krigsutbrott, ha både Österrike och Preussen nu afsändt cirkulär till sina gesandter vid de lrämmande hofven, i hvilka de söka att rentvå sina händer. Österrike törklarar eftertryckligt och högtidligt, att alla aggressiva planer ligga från detsamma fjerran, men säger att det gentemot de stora krigstörberedelserna i Italien skulle göra sig sky Idigt till en oförlatlig sjelltörbländning, om det försummade de oundgängligaste försigtighetsmåven för rikots försvar. Den kejseri. regeringen förutsät, utt intet kabinett kan påtaga sig ansvaet, att tillråda det ett annat hö ndlingssätt, uldenstund helt säkert intet skulle under dessa omständigheter vilja gå i god för det österrikiska kabinettets okränkbarhet. Om Preussen talas i detta aktstycke intet direkte. — Preussiska kabinettet förklarar i sitt cirkculur, att det var hugadt att följa Osterrike steg lör steg på atvapningsbanan, men Osterrikes på andra punkter iakttagna rustningar illät icke Preussen att upptylla sin afsigt. Dev vore, heter det vidare, en stor obillighet att vilja tilltro Preussen skola medgitva en tillökning af de nu vida mera än törut betydande österrikiska rustningarne och sålunda örsätta sig i det oly cksbringando läget, att det skulle låta sin säkerhet bero af Österrikes beslut, men att det, sjelft afväpnadt, inträdde i ödesdigra underhandlingar med det under vapen stående Österrike. Cirkuläret förklarar derester, att preussiska regeringen icke kan tro, det regeringarne skola misstaga sig så om de österrrikiska rustningarnes karakter och grunder, eller att de ha allvarliga skäl an Preussen att two, det konungariket Italien bär ansallsplaner i skölden. Cirkuläret frisäger Preussen från hvarje ansvar för de förvecklingar, hvilka skola tölja af den nuvarande situationen, och slutar med att hänvisa på återställandet at fredens möjlighet derigenom att Österrike ärligt och öppet återvänder till fredsstatus. — Äfven Österrikes fiender måste medge, att det ej kan intaga denna fredsställning, om det fasthåller vid satsen, att ej låta Venetiens befolkning afgöra ötver sitt öde och ötvergå till Italien mot en eller annan ersättning. Dock anses det visst, att Osterrike ej skall mot Italien vara den angripande parten Vi kunna hoppas, att Italien ej skall först börja leken med Österrike, men angripes detta at Preussen, skall ingen — ej ens Napoleon — kunna hålla italienarne tillbaka. D. 3 d:s börjar Italia sin politiska öfversigt med orden: Opinionsyttringarne för frihetskriget hafva ernått en så storartad enstämmighet, att derför hvarje tvifvel om den entusiasmerado energi, som drifver vår tappra armå till kamp, måste förstämmas. Italien har önskat kampen, men det har icke framkallat den; det längtade med brinnande otålighet efter den dag, då dess fiende skall tillkasta det handsken; detta har emot förväntan nu redan skett; dess ära bjöd att upptaga densamma, och det har upptagit den, såsom det höfves ett ungt, starkt, al sin saks rättvisa och storhet genomträngdt folk. För att i öfrigt lemna en öfversigt af huru det nu går till i Italien, må meddelas: Den 1 Maj drogo i Florens de unga männen med fanor och hurrarop för konungen, Garibaldi, Italien och kriget genom gatorna; på Signoria-torget hölls ett tolkmöte, derefter drog folket till Proconsolo-gatan utanför preussiska beskickningshotellet, der någon klättrade upp på palatsets perron, höll ett tal, manade till endrägt och lugn, hvrretter folket ropade: lefve kriget! Ända till sent på natten ljödo sånger på alla gator och Garibaldihymnen dånade högst, emedan ryktet spridt sig, att Gariballi lanustigit i Livorno och skulle inträsla med tiotåget. Underrättelsen besannade sig likväl icke. Då konungen på aftonen visade sig i öppen vagn, dånade ropet: Lefve Victor Emanuel! Lefve kriget! Konungen tycktes vara mycket upprörd. I Milano egde liknande opinionsyttringar rum. IIvarhnlst inkallade eller officerare visade sig, ropades: Lefve konungen! Lefve kriget! Do förnäma damerna i Milano hafva bildat en förening till insamling af gåfvor för de under vapen inkallades familjer. De lombardiska karabiniererna hafva hos regeringen anhållit om, att en skarpskyttekår måtte bildas, i hvilken endast sådana skyttar, som vunne priset, skulle erhålla tillträde; denna kår skulle ha hedersdiplomet att få gå först i striden. I Bologna äro kommunalmyndigheterna redan sysselsatta med att upprätta stora !