Göteborgsposten – 9 maj 1866, sida 1

RSTLTLEUSTITLLAICII L)IOI JTÄlIIMTCASSOI ITaLII Aas 1 Ödsmåls socken och dennes minderårige son Alfred. Den senare blef räddad, men Olof Andreasson omkom — en så mycket beklagligare händelse, som han lärer efterlemna hustru och 5 små barn i särdeles torftiga omständigheter. — Hans Olofsson har för sin vårdslöshet blifvit vid Marstrands rådhusrätt tilltalad. Från Töreboda skrifves d. 7 d:s till Red.: Den förflutna veckan, med hvilken den s. k. försommaren tog sin början, liknade mera en vecka i den ruskiga November månad, än i Maj, ty icke nog med att det rådde en kylig temperatur, så att den aflagda vinterötverrocken åter måste framtagas, det regnade nästan oupphörligt, så att den ännu icke fullbordade såningen, till stor ledsnad för landtmannen, måste atbrytas. Denna ymniga nederbörd var visserligen både efterlängtad och behöflig, så mycket mer, som växtligheten befann sig i det mest aftynande tillstånd, men bättre hade varit, om den kommit efter slutad säning. Efter hvad de gamle påstå, hvilket korresp. också lagt märke till, brukar vanligtvis kinkig väderlek inträffa med skördetiden, när det reguar under såningen. Åren 1844 och 1861 lemna härpå trovärdiga exempel. Emellertid är himlen åter hög och klar, ehuru luften ännu fortfarande bibehåller sin kyliga natur, hvilket förutsätter, att vi ha att vänta mer rusk, innan den behagliga sommarvärmen kommer och litvar både naturen och oss sjelfva. Sommarens första dag, 1:sta Maj, ingick strålande och klar, ehuru kylig och blåsig Derför kände man sig föga frestad atl göra någon Lutflygt i det gröna, icke heller arrangerades här någon allmän sexa, som törr varit fallet; hvarföre dagen förflöt stilla, om ock ej alldeles obemärkt, ty, den gamla fornnordiska seden Åatt dricka merg i benen följdes troget af många, hvartill tilltälle ingalunda saknades, då här på platsen finnas ej mindre än 11 ölförsäljningsställen, på hvilka nämnde dryck serveras och hvarest den har en strykande afgång. Våra bönder, som företrädesvis tycka om det starka i dryckesväg, bruka som oftast slå bränvin i öl, hvilken dryck, högst motbjudande och amper, dock förtäres med begärlighet samt rusar ganska betydligt. Och då det nu finnes rik tillgång på båda varorna, så är lätt att förntse, det en och annan icke låter ett så ypperligt llfälle till erhållande af florshufva gå sig ur händerna. Det är en allmänt erkänd sanning, att vår svenske bonde eger ett utmärkt praktiskt förstånd, hvarjemte han har medfödda anlag för slöjd och mekanik. Detta påstås gälla företrädesvis om småländningar och de i skogsbygden boende, emedan de itrån barndomen vänja sig vid att slöjda och förfärdiga hvarjehanda träarbeten, för hvilket arbete de allt mer och mer få lust, tills slutligen det går derhän, att de på egen hand uttänka och utföra något sjellständigt arbete; men äfven på slättbygden uppstå sådana naturliga snillen, hvilka utveckla en sinnrikhet, en smak och en koustnärlighet, som berättiga dem att erhålla allmän aktning och förtroende. Iemmansegaren Johannes Nilsson Fagerberg, hemma i Börstorp af Fredsbergs församling, har på egen hand förfärdigat ett litet orgelverk, hvars förträfflighet mycket berömmes af i ämnet sakkunniga personer. Försedd med en bälg samt väl konstrueradt, frambringar verket rena och klara toner och kan användas vid kyrkosången i en mindre kyrka eller i en större skola. Johannes Fagerberg, en varm vän af folkskolan, lärer ha erbjudit det till Björkängs folkskola till ledning för sången derstädes, hvilket anbud emottagits med tacksamhet. Då det nu upplyses om, att Fagerberg genom arbete och flit förvärfvat sig denna obestridligt erkända skicklighet, ehuru han aldrig lärt till orgelbyggare?, måste man medgifva, att han icke besitter ringa förmåga. I förgår eftermiddag inträffade härstädes en olycka, som, vällad genom oförsigtighet, lätt kunnat halva långt surligare töljder, än hvad den nu, efter hvad man hoppas, har. Under det några timmerkarlar, hvilka åtagit sig uppbyggandet af ett nyte hus, hvarat hålften tycks vara upptimradt, upphissade en stock, skedde denna hissning så ojemnt, att stocken tog ösverbalans och i sallet träffade en arbetskarl, Pehr Magnusson i Sjötorp, öfver benen, så alt han, som var sysselsatt med att skräda en stock, slog sig så illa mot den, att blod utgick ur både öron, mun och näsa, hvarjemte han afsvimmade. Sedan han återfått sansen, inbars han i ett närbeläget hus, der nödig vård och hjelp lemnades honom.