Göteborgsposten – 8 maj 1866, sida 1

rade grefven med blodig ironi. Man ser nog att ni ej vet hvad detta innebär. Renaud bleknade vid denna nya skymf. — Ni tror det? svarade han likväl. Han steg derefter ur vägen och lemnade platsen fri. — Stig in, sade han, men gå ensam. Jag kan ej å bättre sätt hämna mig för all den skymf, hvarmed ni öfverhopat mig. Grefven tog ett steg framåt, men hejdade sig, troende att man lade en snara för honom. — Soldater! sade han vändande sig till dessa, framåt! — Edra soldater skola blott jassera öfver mitt lik! utropade Renaud och tog åter sin plats. Er ensam hade jag gifvit tillatelse att passera denna tröskel. Ni har icke velat det. Och nu må hvad som helst hända. — Framåt! skrek grefven ursinnig. Soldaterna nalkades med värjan i hand. Men de studsade snart tillbaka och grefven sjelf stod tillintetgjord. Dörren öppnades och en qvinna visade sig på tröskeln kall och stolt. Renaud betäckte sitt ansigte med sina händer. — IIvarföro detta buller? frågade hon och hvad vill man mig? — Hon! röt grefven, hon här! Det var Blanche som nu offrade sin heder åt dens lif hon älskade. (Forts.)