Göteborgsposten – 8 maj 1866, sida 1

— Det är onödigt, min herre, jag skall följa er, yttrade Renaud. M. de Valencå trodde sig i detsamma bemärka att Renands ögon ofta fästade sig på den dörr, till hvilken han tycktes försvara tillträdet. — Grip honom! yttrade han hårdt, gören er försäkrade om att det icke finnes någon i nästa rum. Då Renaud hörde dessa ord sprang han, som redan blifvit ställd midt ibland soldaterna i ett enda språng framåt för att hindra dem från att intränga i nästa rum. Michel ställde sig vid hans sida. — Soldater! ropade grefven med höjd värja, genomborren dem om så behöfs, men lyden mig! Man hörde nu ljudet af fyra klingor som drogos ur sina skidor. — För sista gången, låter ni oss passera? frågade grefven. — Af nåd! stanna! utropade Renand. Ni öfverskrider på ett besynuerligt sätt de order ni fått. Jag vet ej att ni har order att anställa visitation i min bostad. — Hoppas ej att imponera med stora ord och tänk mera på den belägenhet, hvari ni sjelf försatt er. — Behöfver jag bedja er? Nåväl jag skall göra det. Vill ni veta en del af sanningen? Jag skall säga er den. En familjs heder är der, bakom denna dörr. Är detta nog för er? Grefven tvekade en stund. — Ni talar bra lättsinnigt om en familjs heder, ytt