Göteborgsposten – 7 maj 1866, sida 1

— Vänta, monscigneur, utbrast Chalais, ni tyckes 6j vara fullkomligt öfvertygad; men ni har orätt, och för alla medgifvanden jag gjort har jag väl någon rätt att få något medgifvande af er i utbyte? Lofva mig derföre att ej oroa herr de Prancheterre? — Ni tycker sålunda mycket om honom? — om jag tycker om honom! ... Ni skall sjelf få döma derom, monseigneur. Första gången vi träffades voro vi nära att draga värjorra mot hvarandra, de voro till och med ur slidorna, om jag minnes rätt. Sedan dess har jag ofta sammantriäffat med honom, men vänskapen har aldrig varit riktigt varm, tills denna ädla själ en gang, endast derföre att jag är vän med Monsicur, mig ovetaude uppgjorde planen till min slykt, befriade mig och skulle latit döda sig för mig om jag varit nog låg att tillata det!.. — Godt, godt, afbröt kardinalen. Jag försäkrar er att jag sjelft högakt tar honom rätt mycket, och att jag gifvit honom bevis derpå; hvad på mig beror skall han således ej blifva utsatt för några obehag. Richelieu lemnade hastigt rummet efter detta undvikande svar, oaktadt han ej fått veta något af grefven. — På min ära, sade han inom sig, i det han trädde utom dessa dystra fängelsemurar, den unge officern måste tala, annars ... är han sjelf skulden till hvad som kan hända ! Under denna tid hade herr de Valencd utom sig af raseri rusat framåt genom staden Rantes slingriga gator Flämtande efter andan anlände han till det hotell han be bodde och gjorde efterfrågningar hos dame Marguerite och