Göteborgsposten – 7 maj 1866, sida 1

bättre än att få lemna honom i fred. Säg mig hvart han begaf sig, och han skall ej ens få veta att jag fåstat någon uppmärksamhet vid hans åtgöranden; jag skall låtsa att vara i okunnighet om den andel han tagit i er flykt. — Låtom oss resonnera om saken, monseigneur, svarade grefven kallblodigt. Jag har för er up, dagat komplotten i dess minsta detaljer; jag har gått ännu längre: jag har lemnat er en skrifvelse som komprometterar på en gång min drottning och min välgörare, jag har öfverlemnat mig åt ert förbarmande till den grad att det är endast en ed som skiljer mig från bilan — Hvad vill ni säga? utbrast Richelicu. — Lat mig sluta, återtog Chalais lugnt. Skulle jag, efter att ha varit svag och godtrogen till en sådan grad, tveka att meddela er en hände!se som, huru vigtig den än kan synas, ej kan beröra ert intresse annat än i andra rummet? — Det skulle i alla händelser åtminstone vara mycket opolitiskt. — Huru kan ni då tro att jag skulle vilja göra en hemlighet af denna bisak? Jag är okunnig derom, jag försäkrar er det. — Det är omöjligt! utbrast kardinalen. — Fordrar ers eminens att jag ger mitt ord i pant derpå? Jag ger er det. — Jag tviflar ej längre, herr grefve. Jag lemnar er. Med dessa ord reste sig Richelieu lugnt och tog några steg mot dörren.