Göteborgsposten – 5 maj 1866, sida 1

I baka i dess lopp? Fåfängt, åldriga matrona! Det första kanonskottet, det må nu dundra i Sachsen eller Venetien, skall nogsamt säga bådo dig och andra hvad klockan i tidens stora ur i sjelfva verket är slagen. Afven här på platsen börja nu tankarne, tack vare de intressanta underrättelser om expositionsbyggnadens framskridande till fulländning, som Stockholmstidningarne — enkannerligen den med särdeles omsorg redigerade Expositionstidningen — innehålla, att vända sig åt den första, mera omfattande allmänna industrioch konstutställning som vårt land kunnat åstadkomma. Något hvar har väl redan i tankarne gjort upp för sig huru angenämt det skulle vara att kunna företaga en liten utflykt ur boet för att glädja sig åt och vara med om, ej precist all jordens, men åtminstone all Nordens herrlighet deruppe i Stockholm, den sköna, men oförgätliga synderskan?, som speglar sina tjusande, evigt ungdomliga former i Mälarens och Saltsjöns klara våg. Och kanhända tänka de många, för hvilka det af en eller annan orsak i närvarande stund kan se temligen mörkt ut med den saken, som den humoristiske professor H—e i Upsala, hvilken efter en tentamen godmodigt gaf en högligensskral filosofie-kandidat följande något tvetydiga svar på hans temligen oförskämda fråga: Rå, jag hoppas jag gått igenom, hr professor: Ja, Gud vet, hr kandidat, men hoppet är det sista som öfverger menniskan! Expositionsartiklar anlända nu och atsändas dagligen. Afsändarne här på platsen skulle säkerligen ha gjort den stora allmänhet, som omöjligen kan blifva i tillfälle att med egna ögon få skåda den stora expositionen, ett ansenligt nöje om de före afsändandet låtit härstädes exponera sina artiklar, t. ex. på Museum. Vi hafva emellertid varit i tillfälle att taga åtminstone en sådan expositionsartikel i närmare ögonsigte, nemligen en smakfullt anordnad samling af särdeles lyckade fotografier från A. P. Jonasons välkända atelier. Fotografierna äro på en bakgrund af mörk sammet inneslutna i ett prydligt skulpteradt skåp, öfver hvilket glänser Göteborgs vapen i kolorerad fotografi. I midten af detta skåp möter oss under kunglig krona ett förträffligt utfördt stort porträtt (bröstbild) af H. M:t konung Carl XV. Detta porträtt har sin särskilda märkvärdighet derigenom, att det, oaktadt sin frappanta likhet, icke är taget efter det höga originalet, utan i förstorad skala efter en annan fotografi i vanligt visitkortsformat. Ofvanför detta befinner sig ett i färger utfördt porträtt, i hel figur, af fru Moser som Recha, lika uttrycksfullt, som det är fint utfördt. Derjemte förekomma större och mindre porträtter af f. d. lyriska och nuvarande dramatiska scenens artister, samt män och qvinnor af stadens innevånare, dels med och dels utan retouche. Nederst finner man färglagda fotografier i visitkortsformat at m:ll Gelhaar som Regementets Dotter, m:ll Forssberg i LEcossaise, m:ll Holland och hr Fischer-Achten i Faust m. fl. Det hela hedrar såväl den fotograf som den retouchör, ur hvars händer det utgått. Det är således, som sagdt, Stockholm, som i år kommer att draga till sig massor af skådelystna, ett annat år torde det blifva Göteborg, hvars såväl belägenhet som andra rikliga ressurser gör det förtjent af att dernäst komma i åtanka. I afvaktan derpå och förmodligen dels för att trösta dem af vårt samhälles invånare, som icke kunna hedra hufvudstaden med sin närvaro, dels ock, antaga vi, för att gifva försumliga husvärdar en klar blick om huru det icke bör se ut på en snygg gård, ha några af de myndigheter, hvilka dväljas i det Tessinska mästerstycket vid Gustaf Adolfs torg, på Rådhusets gård anordnat en i ordets egentliga bemärkelse utställning af de mest olikartade föremål. Vi veta icke hvilken myndighet förtjensten tillkommer af denna lika originella som pittoreska sammanställning; vi veta icke om det är meningen att förse den vackra gården med glastak, för att dymedelst skydda dessa nog egendomliga objets dart från en fullkomlig och nu redan nära förestående förruttnelse; vi veta endast att utställningen är anordnad midtför polisvaktkontorets fönster, hvadan vi vid nogare begrundande anse för högst troligt att den ej åstadkommits för husvärdarnes, utan för polisbetjeningens egna privata studier il; renhållningsläran. Bland de offentliga nöjena intaga de dramatiska föreställningarne å Nya teatern fortfarande det mest framstående rummet. Björnstjerne Björnsons ÅDe Nygifta, som här slagit an minst lika mycket som annorstädes, a a — I 1 .A.. KN — a 2 4