Göteborgsposten – 5 maj 1866, sida 1

hvarje ny roll tager ett nytt steg framåt på konstens bana. Å schweizeriet i Skeppsbron N:o 1 upp trädde i går afton för första gången veldkun gen Rel Muaeab, i sällskap med det de gasterande tyrolersällskapet. I betraktade a de i sanning förvånande konststycken, som programmet af honom utlofvats, såsom afbi tande af tjocka, glödande jern, spatserande pi rödglödgade jernplåtar, friserandet med ditt skyfflar, torde man icke förvåna sig öfver der förmodan, som af någon uttrycktes, att dei nomi. vore Fahn sjelf, som skulle utföra sag de vådliga konststycken. Så är dock icke förhållandet; hans glödande majestät är er helt och hållet annan person, med ett ståtlig yttre och med ett sätt att utföra sina varma idrotter, som icke lärer göra det minsta störande intryck på åskådarne. IIuruvida han deremot en åråverklig arab, känna vi icke; han kanske snarare är en ryss än en österländare och till hans öfriga dagliga spis höra kanske råa gurkor, talgljus och skedvatten m. m.; men ett ha vi oss bekant, det neml., att han verkligen och utan något, med den strängaste uppmärksamhet skönjbart, charlataneri utför hvad han utlofvat. Till slut på fleras begäran ännu en anekdot. En distinguerad fremling, som endast någon kort tid uppehållit sig i den stad, hvarom nu är frågan, erhöll dagen etter sin ankomst hit — nej, dit — en inbjudning till en större bal hos en familj, med hvars qvinliga ledamöter han gjort bekanskap i hufvudstaden. Då han, trogen sina hufvudstadsvanor, temligen sent anlände till ort och ställe, var balen redan i full gång. Med möda lyckades han bana sig fram till värdinnan, som var inbegripen i en liflig trangais efter melodier ur Den sköna Helena och fick för henne göra sin reverens. Frangaisen slutade, derpå följde vals, polka och vals med blixtens snabbhet efter hvarandra, utan att det lyckades vår fremling att i den rådande ofantliga trängseln kunna vidare få reda på värdinnan eller kunna framtränga till enda dottern i huset. Uppspetad mot en vägg, med hela sin lekamen drypande af svett, vände han sig halft förtviflad till en bredvid honom stående äldre man, som synbarligen befann sig i samma trefliga belägenhet som han och som en längre stund oaflåtligt betraktat honom, och yttrade till denne följande: Tycker inte ni, min herre, att här är bra tråkigt? — Jo, det skall Gud veta?, blef det lakoniska svaret. — Åå, så kom, så gå vi vår väg! — .Ja, det skulle jag visst gerna vilja göra, men olyckligtvis är jag värd här på stället. Historien törmäler icke hvad gästen hade att anföra på ett så giltigt skäl.