Göteborgsposten – 3 maj 1866, sida 2

bodsfall. Från Westbo skrifves till Jänkäpingsbladet: I) ängan Sven Jönsson, född inom Anderstorps församling af Westbo härad och Jönköpings län, alled derstädes d. 25 sistl. April, etter nära 14 dagars sjukdom. Detta dödsfall bartilloskyndat belolkninger här mycken saknad genom den verksambet och väl görenhet, som den aflidne i lisstiden usöfvat. Han dog i sitt 52 letnadsär och har tillbringat sin medu tid inom denna kommun samt härstädes skapat cn söru: oånd verksamhet genom anläggandet af en hackelseverksfabrik. hvarest han sysselsatt många albadare och försärdigat tusentals hackelseverk, som för modligen äro bekanta å ae uesta orter i viket och prisbelönta af hushällning-sällskapet i länet. Han skulle kunnat genom denna sin verksamhet samla förmogerbet i kanske 100,00 riksdalerstal, om icke hans välgörenhet varit så stor. Denna gällde isynnerhet en här i orten gängse sck:, kallad Hopparne, hvars förnämsta ledare han var. Äfven i öfrigt var han en god och fredlig menniska mot alla, som han kom i beröring med, och skötte med särdeles nit de kommunala uppdrag, som lemnades honom. Ett icke ringa beröm har han nedlagt om sig, när man besinnar de många fattiga barn, som han helt späda upptagit och uppfostiat på egen bekostnad tills han kunnat använda dem i verkstaden och då de varit sulit arbetsföra, samt den penningullgång han beredt orten för arbetskraft och materialer av verkstaden, t. ex. kol och virke, äfvensom den vinst han tillskyndat egarne af Aminne och Häreryds bruk för gjutgods, Med ett ord, denne man, Sven på Moenvanligen kallad, kommer att länge saknas och minnas af ortens inbyggare, och länge torde det dröja innan någou kommer, som fyller hans rum. Dock tror man att hopparesekten efter hans frånfälle svårligen kan håla sig uppe, emedan denna i honom hade sitt bästa stöd. IIan hade ock straxt före sitt nedlaggande på sjuksängen, a en sammankomst med sina lik:änkande. ådragit sig en förkylning, som sedermera ötvergick till feber och ändade hans lif. — Mycket vore i öfrigt att säga om denne i sitt slag märkvärdige man, som alltid nitiskt sökte befordra de större och vigugaste frågorna för dagen, så vidt i hans förmåga stod, och nästan alltid mäktade han mer än manga andra, samt saknade icke heller vilja dertill. Han var en djupt tänkande man, hade ovanlig läslust och efter sitt stånd ovanliga kunskaper. Fa torde komma efter honom här, som gagna allmänheten som han, hvarfore han länge varder sörjd och sakuad, icke blott af dem, hvars välgörare han varit, utan af alla som kände honom.