Opera-källaren i Stockholm. I N. D. A. meddelas af sign. JW. en särdeles intressant qvasi-kulturhistorisk skildring af Opera-källaren. Bl. a yttras: Hvad som ger Operakällaren dess behag är, utom den höga rymliga lokalen, den demokratiska karakter, som lifvet här under tidernas loppaallt mer och mer antagit. Alla samhällsklasser och yrken ser man här representerade, hvilket i synnerhet för konstens och litteraturens idka gifver lifvet mera färg och omvexling. Man ban få se militärsnobbenk bord om hord med Söndagsnisses redaktör samt sångare och kådespelav i värskapligt lag med den strängaste recensenten. Låtom es en hvardagsaston inträda på Opris. Vi passa på så, art vi undvika en mellanakt för att icke råka ut lör rusningent4, Främst se vi der den store populäre, omgifven af sin skarpskyttestab. Den är sammansatt af militärer, publicister, mekanici, handtverkare, embetsmän o. s. v. ör stora namn jag alltid varit svag. För Almlöf, Dahlqvist med de flere ; Men Blanchen hellre hette jag Och vore förste man dernere! Ser du den mannen der, hvilken likasom från kothurnen ks:ar en sidoblick på teatersmörgasarne Eller han, som högrest. med en ynglings spånstiga gang träder in genom dörren der? Tidaen har ej hjerta att böja denna gestalt, och åren endast sväfva öfver ett hufvud, som kunnat väcka en Talmas afund. Nå än han der, den kolossale Falstaffsfiguren, som borta i hörnet sitter skinande i sin ro och myer mot en kaviarsmörgås? Se, hur han njuter! Känner du honom? — Godt! Idel notabiliteter! Han der, skallig, med grått skägg och rakad öfverläpp, vet du hvem det är? — Han, som är så röd? Ja, han är mycket röd, men changerar icke. Se der komma Castor och Pollux. Gamla hederspojkar! En yngre man, skägglös och storväxt — alltför korpulent — sitter der borta inbegripen i ett iföigt samtal. Han är författare och publicist, Utet emått poet, skrifver i alla möjliga ämnen och i flora tidingar, är bland annat teaterrecensent. kommer nyss från teatern, och med anledning af pjesen håller han nu på alv med sin vän, han med stora näsan, gula nakskagget och fötter som en gås, knäcka en este tisk fråga lika lätt, som en papesoja knäcker en nöt. Men hvad i all verlaen är det för oljud i der stora kotteriet der bortn? Skall det föreställa franska? Ja, det är verkligen franska, det hörde jag nu, da han talade, den lille hfhge gamle mannen i hvit väst och en bandstump i knapphålet på fracken. Pang! — Nu slog klockan 12. Slut på kalaset! — Farväl!