Göteborgsposten – 3 maj 1866, sida 1

— Jag ber ers eminens vara god ursäkta mig, sade han; jag trodde att ers eminens var hos konungen då man sade att ers eminens var hemma hos sig. Jag hade blott för ändamäl att utbedja mig en audiens till i morgon. — Jag beviljar er den genast; tala! — Det är så, svarade grefven temligen brydd, att det är vissa frågor som jag ej skulle kunna afhandla i min dotters närvaro, och jag skulle föredraga att återkomma i morgon ... — Är det ej annat än det? Er dotter som är en skönhet af första rangen, på min ära, yttrade kardinalen artigt, skulle kanske vilja vänta i rummet intill. Med dessa ord reste sig Richelieu, erbjöd artigt sin arm åt Blanche, hvilken för honom gjorde en ceremoniös nigning, och förde henne till dörren af nästa rum, upplyfto sjelf dörrförhänget och steg åt sidan för att låta henne passera. Han gick derefter tillbaka, intog sin vanliga plats och kastade en frågande blick på herr de Valencc. — Jag tror, monseigneur, att ni redan kunnat inse att jag är er tillgifven, började grefven. — Jag erkänner det med nöje, skyndade kardinalen att svara. — Kanhända har jag tillochmed varit nog lycklig att göra er några tjenster ... — Jag har ej glömt det och minst den tjenst ni gjorde mig vid Flenry ... Ni har något att begära af mig, är det ej så? sade Richelieu slutligen. — Det är sannt, monseigneur.