Göteborgsposten – 30 april 1866, sida 1

uppvisande tamijetörsvecklingar, en våldsam inre kamp mellan hemmets väggar, en häftig brytning mellan sinnen som borde förstå hvarann. Det var samma motiv i dessa båda taflor — men huru himmelsvidt olika voro de likväl icke! Hvilken skilnad wellan samiljedramat En hustrus straff och De Nygilta?, ehuru båda äro gripande målningar ur hemmets lif, med den olikhet som räder mellan ett pariserhem och ett hem Ä Norden: i det ena en kamp sramkallad: lättsinne och brott, i det andra en brytning, der brottet är lika aflägset som lidandet likväl är djupt. Vi skulle vara frestade attönska, att dessa båda karaktersmålningar måtte gifvas tillsammans en afton, för att allmänheten må se skilnaden lefvande tramflör sig och prisa lyckan af, att en så djupt sedlig grundton ännu går genom hela vårt sociala Lt, på samma gång man måste beklaga, det Sveriges scen så ofta, alltsör ofta, måste, för tillfredsställande af en teaterälskande allmänhets behof af nyheter, anlita dramatiserade teckningar af en social ordning, som ej är vår. Båda dessa här sammanställda stycken äro i uteslutande sceniskt hänseende skrifna med talang. En hustrus straft står, hvad det tekniska angår, möjligen öfver De Nygiftar — likväl är njutmngen af det senare mera oblandad, likväl värmer det medan det förra kyler, sprider solljus der detta inger rysning, andas poesi, blir en harmonisk konstbild, der detta blott förråder konstskicklighet utan den harmoni, som är det värmande och det verkligt sköna. Ölver brytningen i ÅDe Nygifta hvilar någonting ädelt, upphöjande och fint, brytningen i En hustrus straff är rå, vidrig; i det förra stycket blottar fört. varsamt hemmets fibrer och låter åskådaren med intresse se dem, hemligt ötvertygad om deras friskhet och slutliga harmoniska samverkan; i det senare skär förf. hårdt igenom fiberknippan, liksom ville ban ingitva åskådaren en njutning af att se dem ligga skältvande och blödande. Vi ha ej kunnat undgå att ställa i jemnbredd med hvarandra dessa båda stycken, hvilka onekligen synts mest intressera allmänheten och båda låta tala mycket om sig samt äro föremål för diskussioner rörande de tecknade karakterernas sanning. Docenten Dietrichson lemnar i sista häftet af ÅSvensk Litteratur-Tidskrift en anmälan af hans landsman Björnstjerne Björnsons samiljedrama De Nygifta. — En kollision — säger han — säkerligen mycket vanligare än man vid första anblicken skulle tänka sig, utgör styckets grundpunkt: en ung flicka, som gitter sig, utan att kärleken till hennes man ännu är mogen, men som meg desto lifligare ömhet hänger fast vid mamma och pappa, vinnes slutligen genom sin man alltbetvingande kärlek, — se här det hela som har gifvit skalden tilltälle till en den aldra älskvärdaste utveckling af karakterer ur hvardagslifvet. Detta är, så att säga, hela styckets fabel — men vi skulle vilja tillloga, att den unga makan åfven vinnes genom den hos henne uppvaknande misstanken att väninnan Mathilda ällskar hennes man, Axel, och hanske är af denne älskad tillbaka. Hon blir svartsjuk och häri ligger styckets vändpunkt. Från denna stund är hennes öde bestämdt. Hon fångas at kärleken och måste törr eller senare falla i mannens armar. Det är således Mathilda, som utgör karakterernas gravitativuspunkt i stycket, om vi få begagna detta uttryck. Också är hela hennos personlighet kanske den mest fängslande och intressanta, oaktadt hennes tystnad och tillbakadragenhet. Vi ha anmärkt, att man isynnerhet framhållit i hennes karakter försattarinnan, det skaldiska elementet, och hufvudstadens kritici hafva om fru Hvasser, som å k. teatern utför denna roll, anmärkt, att hon lemnar i sin framställning ett obestämdt något, som gör karakteren litet bisarr. Detta finna vi ock bli naturligt, då man isynnerhet håller sig här till den gryende författarinnan och förgäter för henne qvinnan, en anmärkning som vi ätven skulle vilja göra emot hr Dietrichsons uppfattning af denna karakter. Vi äro ock fru Paa, som haft Mathildas roll sig anförtrodd, tack skyldiga, derför att hon satt författarinnan i andra rummet och srinnan i första, hjertat törst och hufvudet sedan, känslan med dess subjektivitet först och tanken med dess strätvan ut i det objektiva sedan — ty härigenom blir karakteren psykologiskt sann och mera upphöjd, mera ädel. Mathilda liter sig dåras at kärlekshopp till Axel, utan att märka att denne älskar Laura. Mathilda säger, att Axel genom sin förlofning med Laura öfverraskade många — tillochmed er sjelf, tror jag?, bifogar Axel i oreflekterad grymhet. Men fastän Taura blir gilt, kan Mathilda likväl ej genast slita sig alldeles ifrån sin kärlek. IIOn lyckas dock att så småningom besegra sig sjelf och fylla sin sjal med ett annat innehåll. Ilon soffrar vid det tröstlösa lidandets eld sina känslor och bringar dem åter i harmoni genom att rikta dem från den blotta jordiska kärlekens Ag 1 ke