Göteborgsposten – 26 april 1866, sida 2

J om orsaken till några dagars bortovaro. Allt hade gått enligt premicrministerus önskan. I Hans plan var som man vet att förmå Gaston att gifta sig med hans nicce och uppväcka Ludvigs hat mot Anna af Österrike till den grad att denna, om möjligt, Iskullo bli förskjuten. Saken var redan på god väg när hoisrobert, som återtagit sin funktion som underhandlaro, siafzan sig hos sin herre. i — Monseigneur hade rätt, sade han, jag anser nu ers eminens fiende för öf-ervunnen. I — Hvilken fiende? afbröt Richelieu skrymtaktigt. Jag änner ingen sadan. — Jag menar hertigen af Anjou. — Ilan är ej mia fiende, utropade hans eminens; och beviset derpå är att det är min lifligaste önskan att låta honom dela högsta makten med mig. — Jug vet det, sade Boisrobert småleende. Jag medger da att jag begagnat ett oriktigt uttryck. Men hvad som är säkert är emellertid att han ger med sig. — Skulle det verkligen vara sannt? frågade ministern i det han lyfte sig ett par gånger i sin fåtölj, hvilket hos honom var ett tecken till den största tillfredsställelse. — Så sannt att jag kan våga mitt tillkommande abbotstift derpå, monseigneur. — Åh! du har en lång reträtt att göra innan du kan törtjenn ubbotstirtet Cnåilloa.sur-Seine, som jag vill gifva dig. (Forts.)