Den adelsman som inträdt betraktade honom och blef mycket blek. Renaud steg hastigt upp och kastade en förvirrad blick omkring sig. — Huru kommer det sig. Han igenkände i detsamma markis de Tourville, som betraktade honom med en blick af förvåning blandad med misstroende. — Ni här! utropade Renaud. Ah! ni kan säga mig hvem detta slott tillhör. — Gerna! men lugna er? Hvad går det åt er? Hvarför befinner ni er här? Hvad har händt er? Den unge officeren förstod att han framför allt var skyldig en förklaring. Han gaf en kort berättelse öfver sina äfventyr. Det dåliga skick, i hvilket hans kläder befunno sig, bekräftade hans ord. — Sätt er nu, yttrade markisen mildt, lugna er och låt oss samtala. Hvad betyder er förvåning vid åsynen af detta porträtt och de ord som jag ofrivilligt hört er yttra ? — Jag skall låta er veta det, ty ni ensam kan hjelpa mig att genomtränga denna hemlighet. Ni vet, i hvilket mörker min födelse är insvept ... — Grefve de Valenc6 har underrättat mig derom. — Nåväl. Döm om min förvåning. Jag återfinner här min mors porträtt. Jag kan ej bedraga mig, det är en trogen kojia af det som jag alltid har burit. So sjelf.