— Följ mig, yttrade han blott. — Men kan jag ej få veta hvem detta slott tillhör: Behöfver jag säga er, att jag heter baron de Francheterre och ursäkta mig för den frihet jag tager mig? ... Mannen som tilltalades syntes ej höra ett ord. Han förde Renaud till en salong, hvarest han lemnade honom. — Jag skall, yttrade han, skicka er en af mina slägtingar. Jag är så dof att jag ej kan höra er. Han helsade och gick ut. Renaud sjönk ned på en stol, han var alldeles uttröttad. Det var nu full dager och redan började solen sticka fram vid horisonten, upplysande det stora rum, i hvilket gardeslöjtnanten väntade. Renaud började att tankspridd betrakta porträtterna på väggarne i det stora rummet. Plötsligt blef han upp: mär tsam: han gick rakt fram till ett af dessa porträtter, hvilket han började betrakta med stark spänning. — Det är besynnerligt! mumlade han. Denna likhet ... Men jag bedrager mig ej ... Det är samma anletsdrag, samma blick, samma småleende. Han var så upptagen af sina tankar, att han ej märkte att en ny person inträdde i salongen. Renaud stack handen in i sin barm och drog ut en medaljong hvilken han jemförde med porträttet som han hade för ögonen. — Det är hon! yttrade han med ljuf rörelse. Hon min mor! . Han böjde ett knä mot marken och betraktade qvinnogestalten.