BASTARDEN!) Af PAUL SAUNIER. Det var tydligt att han ej kunde fortsätta sin väg en dylik klädsel. Han beslöt sig derföre att söka någon tillflykt. Han gick ut ur skogen och tog riktningen öfver fältet åt slottet till. Inkörsporten var stängd, men Renaud, som ej fick vara nogräknad om medlen att komma fram, klättrade utan svårighet öfver densamma. Han anlände ända fram till hufvudbyggnaden, utan att möta en lefvande varelse. Slutligen befann han sig ansigte mot ansigte meg en trädgårdsmästare, som tog honom för en tjuf och började uppgifva höga rop. — Gå och säg din herre att en adelsman, utan häst och utan vapen, ber honom om gästfrihet. Gal Renaud visste inlägga i sin ton ett sådant uttryck at öfverlägsenhet utt trädgårdsmästaren lydde genast. En fjerdedels timma senare syntes en enkelt klädd person, hvilken antog en skämtsam och beskyddande min. Den unge officeren bugade. — Med hvem har jag äran tala? frågade han. Den okände besvarade ej frågan. ) Forts. fr. N:o 92.