Renaud räckte åt markisen det porträtt hvilket han bar i medaljongen. M. de Tourvilles hand darrade synbart, då han tog medaljongen för att i sin ordning betrakta den. Han var blek men blef det ännu mera. — Hvad fattas er? frågade Renaud. — Ingenting, men denna likhet är i sanning besynnerlig. — Ja, är den icke det? Det är Gud som fört mig hit. — Har ni andra bevis än denna medaljong på hvad ni sagt? — Ett underverk har låtit mig återfinna dem som uppfostrat mig. De bodde fordom i trakten af Chateau Renard. Äfven de ha fordom sett min mor och ha igenkänt henne vid första åsynen af denna medaljong. — Deras namn? frågade markisen lifligt. Hvar bo de för närvarande? — Pierre och Madeleine Trochu i Montreuil. — Finnes de der ännu? — Ja, och en hvar kan intyga deras oförvitliga rykte. — Ah! sade markisen i det han aftorkade kallsvetten från sin panna. — Ni vet något! utropade Renaud som märkt markisens ängslan. — På min ära! jag vet ingenting. Ack, om jag visste tillade han i en hotande ton. Men hör noga på.