Göteborgsposten – 25 april 1866, sida 2

fl00 I LME. Från Utlandet. Vi hade knappast väntat, att skola så fort knna vårt antagande bekräftad att Italien nu kan väntas skola med kraft ingripa i verldshändelserna. Ett telegram till G.-P. berättar, att allmän panic råder å de europeiska börserna på grund af underrättelserna från Italien. Dessa förmäla neml, att Garibaldi har lemnat Caprera, att Österrike mobeliserar hela sin italienska arme, under befäl ef erkehertig Albrecht, och att Italien sammandreger stora truppmassor vid Bologna. Dei går från Italien anlända tidningarne meddela, att den italienska flottan är fullständigt utrustad och allt i ordning, för att inom få dagar kunna sända fartygen alla eventualiteter till mötes. Bladet Conte Cavour säger, att prins Amadeus, som d. 16 d:s afreste från Florens, har förberedt allt, som om han i morgon redan skulle gå i fält. På en bal, som d 17 gafs i palatset Pitti i Florens, egde en anmärkningsvärd opinionsyttring rum. Konung Victor Emanuel inträdde neml. omgitven at ledarne för alla partier, äfven de mest framskjutna: Minghetti, Ratazzi, Peruzzi, Pepoii, Cibario, Mario, Crispi, Civiani och andra hutvudmän för den yttersta venstern. Detta patrioviska tillmötesgående af alla partier och deras hjertlighet mot konungen har väckt allmän glädje och är mycket betecknande för landets stämning. Det är tydligt, att man gerna vill visa verlden skådespelet af att, då det gäller Venetiens återförskaffande till Italien, alla partier äro fullständigt ense och beredda att understödja konungen, hvad beslut han än må fatta. Det finnes väl ingen frihetens och nationalitetsprincipens vän, som icke önskar framgång åt Italien i detta hänseende. Starkt ansatt på alla håll, skall kanske Österrike tvingas uppgifva Venetien, om det icke töredrager, att heldre böja sig för Preussens planer i Tyskland och för alltid uppgifva sina tankar på maktinflytelse derstädes. Men segrar nationalitetssaken i Venetien, kan den icke falla i Slesvig heller, om Preussen än kan för ett ögonblick tå starkt öfvertag. Man vill veta, att ett aftal mellan Preussen och Italien egt rum om gemensamt uppträdande mot Österrike. Det är möjligt, ehuru föga troligt, att den italienska regeringen skulle vilja lita på Bismarck ända derhän. Deremot är det mera sannolikt, att Italica. som är en handlingens nation då det gäller besästandet af dess nationala verk, vill drifva fram till aktion för att vinna Venetien, och att Bismarck, som är en handlingens man, gerna vill hjelpa till för att bryta ned Osterrike och höja Preussen. De skola derför sannolikt båda gå hand i hand, för att få Österrike fram på arenan. Ruineradt som Österrike är, skall det ej kunna hålla sig länge rustadt mot dessa bäda fiender, utan kanske nödgas att gikva vika på ena sidan, för att slå till på den andra. Frågan är nu: för hvilkendera skall Österrike ge efter: för Preussen eller Italien? Osterrike har hyst vissa förhoppningar på Frankrike. Men detta höljer sig tillsvidare i rom-interventionens mantel. Constitutionnel), regeringens erkända organ, säger, att Frankrike skall på mtet sätt, hvarken direkt eller indirekt inblanda sig uti förhandlingarne angående den tyska konflikten. Det följer deremot med skarpa ögon utvecklingens phaser och skänker saken den uppmärksamhet, som den kejserliga regeringen egnar åt alla händelser af verklig betydelse i den utländska politiken. Något omdöme om förvecklingen kan franska regeringen icke fälla, emedan densamma genomgår så många skiftningar och nästan dagligen företer ett nytt ansigte; regeringen skulle för öfrigt icke kunna offentligt afgifva sitt omdöme, utan att ställa sig på endera partens sida. Denna förkla ring bevisar, att Frankrike fortfarande vill ha fria händer och att den allmänna oron dock ir så stor, att regeringen måste gång efter innan uppträda, för att stilla densamma. Kanske skall Italiens och Österrikes fi