Göteborgsposten – 23 april 1866, sida 2

(Insändt). Vid den Sexsonårizas graf, From och skön hon till sitt väsen var en harmoni i dur. Godhet var dess thema: hvarje känslosträng fick lil derur, Leende som hoppets engel, älskligt yr som vind om var Hade hon så brådt att lefva ut de gyllene barndomsår. Men som herrligast Cheruben sväfva sågs — då lade han Vingarne ihop till hvila långt förrän han trött sig fann. Snabbt som blixtens sken och sorgset som en bruten böljas brus Slocknade den blick som bredde öfver skuggor lil och ljus. Blomstra ... elåda... godhet öfva... älskad lefva... saknad dö: Ljufva saga om en nyss från tidens strand bortseglad mö. Skönare hon ej kan vara midt uti en verld af strid: Intet blad för ondskan, qvalen; alla blott för oskuld, frid. Ingen ungmön då missunne denna lott, så afundsvärd, Att med sina ro-endrömmars, sina rena känslors verld, Innan lifvets oro kommer och strör vemod deruti, Hamna der hvar de ej gåckas, endast mer förstådda bli. Medan der för englars fröjder hon förgäter sorgen bär Och den vår, som evigt blommar, hennes själ i fägring klär,