all han ej VIDSSTC akta 818 101 (Oct 101t Cu 1011u1 — liksom för andra tjujvar — alltid farliga mötet med en poliskonstapel. Ett sådant möte råkade han nu ut för och poliskonstapeln, som fattade misstankar rörande Anderssous eganderätt will korgen och de oskyldiga kräk, som hördes pipa deri, anhöll honom. Då straxt derefter enkan T. kom och anmälde siv förlust, förvandlades naturligtvis poliskonstapelns misstankar till full visshet och hönsen jemte kycklingarne blefvo åter olverlemnade till sin egarinnas omvårdnad. Vid polisförhöret i Thorsdags förnekade A. at: ha tagit korgen. Han hade, sade han, mottagit korgen af cn okänd person, hvilken bed: honom bära den en stund, och under det A. gjorde den okände denna tjenst, bade konstapeln kommit och antasta: honom. Deremot erkände A. att han vid tillfället varit drucken. Tillsragad om han förut varit anklagad för stöld, svarade A. att ban Åaldrig brukat så dan provision. Målet remitterades till rådhusrätten, och Andersson blef, såsom härstädes alldeles obekant, införpassad till cellfängelset. Fiskaren Svenning Andersson från Frölunda hade sistl. Februari månad ur en båt liggande derstädes blifvit frånstulen 1 kaffekokare, 1 block och st. tåg. Saken anmäldes i polisen, men ingen spaning kunde fås på tjufven tilldess för kort tid sedan af en person anmältes att fiskaren Sven Lorentzon från Styrsö hos en handl. i Majorna pantsatt et: block, hvilket af Svenning Andersson igenkänts så som det honom fränstulna. Sven Lorentzon blef gii pen och i går hölls med honom polisförhör. Han kunde ej förneka att ban innehaft blocket, men påstod att han köpt detsamma af en person vid Klippan för I rdr. Det upplystes af poliskonstaplarne som gripit honom, att han för dem haft andra uppgifter om stället der han köpt blocket, äfvensom om summan som han gifvit lör detsamma. L:s försök att neka höllo ej heller stånd i längden, och då polismästaren försäkrade honom att det bästa han kunde göra vore att uppriktigt bekänna, och att han endast i så fall kunde ha någon lindring i straffet att vänta, frågade han sig först försigtigtvis för hvartill värdet af de stulna sakerna kunde uppgå. Svenning Anderssons son, hvilken var närvarande såsom kärande, uppgaf att alltsammans borde vara värdt minst 27 rdr. — Nå kan du skaffa fram det stulna? frågade polismästaren. — Åhja, det går väl för sig. Målet fick anstå till följande dag och skulle L. under en poliskonstapels bevakning tilldess skaffa det stulna tillrätta. Då målet i går åter förevar hade kaffekannan kommit tillrätta. Derjemte voro de personer uppkallade, till hvilka L. försålt tågen, och voro dessa hemmasonen Johannes Andreasson och hustru Christina Pettersson. Hos denna senare fanns äfven kaffekitteln, men hon sörklarade att denna hade hon ej köpt, utan hade L. ställt den hos henne då han senast var der och derefter hade L. ej kommit tillbaka. Målseganden Svenning Andersson som nu sjelf var tillstädes förklarade sig vara nöjd om han erhölle 22 rdr för de stulna tågen, och Joh. Andreasson lofvade att ersätta honom denna summa. Målet förvisades derefter till Askims häradsrätt och Lorentson blef införpassad till cellfängelset. En femtonårig flicka vid namn Christina Elisabeth Nilsson från Marstrand blef den 17:de d:s inmanad i polisvakten derföre att hon, som senast bott hos mångleriidkerskan Josefina Flycht i trädgårdsm. Nilssons hus i Albostaden, derifrän nämnde dag afvikit efter det hon försett sig med en tygpäse innehållande mellan 40 och 50 rdr, tillhörige nämnde mångleriidkerska. Af dessa penningar innehade Elisabeth Nilsson vid häktandet 3 rdr 25 öre. I går hölls med henne polisförhör och ehuru hon måste erkänna stölden, kunde hon ej förmås uppgifva hvar hon gjort af penningarne, utan påstod ihärdigt att hon bortkastat dem. Detta sade hon skulle ha skett vid början af allen i Haga. En poliskonstapel upplyste att man forgåfves letat efter penningarne pa det ställe der den anklagade uppgifvit sig ha kaslar bort dem, äfvensom atv hon först då hon greps förnekat att ha tagit några penningar alls. Flera gånger allvarligt uppmanad att bekänna sanna törhållandet. vidhöll dock Elisabeth Nilsson envist denna otroliga uppgift. Mångleriidkerskan Flycht berättade att den anklagade varit hos henne sedan i Thorsdags Hon hade då kommit dit och vetat väcka F:s medlidande genom att framhålla den öfvergifna belägenhet hvari hon befann sig, då hon hvarken egde far, mor eller någon annan som kunde taga värd om henne, F. hade tyckt det vara synd om henne och varit nog beskedlig att gifva henne bostad hos sig; en välgerning hvilken hon så illa lönade. Då hon på ofvanuppgifna dag kl. 7 på morgonen aflägsnat sig, hade hon sagt sig skola gå till doktorn för en åkomma i halsen. Penningarne hade F. lagt fram på bordet, emedan hon tänkte göra några uppköp, och det var der Elisab. N. stal dem. Tygpåsen hade äfven innehållit en assistanssedel, men olyckligtvis visste F. ej hvilket nummer denna hade. Elisabeth Nilsson förnekade att förut ha varit tilltalad för stöld. Hustru Flycht återfick de 3 rår 25 öre som anträffats hos N. Målet remitterades till rådhusrätten och N. införpassades till cellsängelset. Med förre kyparen O. W. Lundgren från Stockholm hölls i går polisförhör med anledning al en stöld, som han d. 16 d:s omkring kl. 11 s. m. begatt i härvarande jernvägsstationshus, i det han tillgripit en å platformen i nämnde stationshus hängande svart doffelöfverrock, tillhörig konduktören 5. A. Palm, hvilken rock L., då han dagen derefter häktades, innehade. Såsom ombud för konduktören Palm tillstädesvar vid polisförhöret stationskarlen J. M. Flodin, och berättade denne att L. vid det uppgifna tilllället gått fram och tillbaka på platformen, liksom väntande på någon. Han hade ätven frågat efter en person, och då det upplystes att denne ej fanns der, hade han svarat att han skulle vänta till tolftiden, då den berson han sökte säkert skulle komma. Konduktör P. som skulle afgå med elfvatåget, anlände en kort stund innan detta tågs afgång och lade ifrån sig den ifrågavarande rocken såväl som några andra saker tills tåget skulle gå. En kort stund derefter syntes L. ej till, och med bonom var Palms öfverrock försvunnen. Flodin upplyste älven att i rocken förvarats några näsdukar och ett rakfodral. L. erkände vid polislörhöret att han stulit rocken. De deri förvarade näsdukarne och rakfodralef sade han sig ha forsält. Han var skrifven i Stockholm, men hade vistats här i 7 dagar. Han erkände sig ha i början af år 1363 blifvit i Stockholm dömd till 11 månaders enkelt fängelse för bedrägeri, —