Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 3

lätenhet och då Astner dessutom af andra personer hört tvifvel yttras om affärens goda utgång samt sålunda fruktade att göra en förlust, så infann han sig en vacker dag hos Erik Larsson och bad att få återsälja sin lott i skogen. Iärpå ingick Erik Larsson efter åtskilligt prut och betalte köpeskillingen, dels kontant, dels i reverser, tillbaka, hvarefter båda kontrahenterna sönderrefvo sina konirakter, såsom om intet köp dem emellan skett. Astner kastade bitarne af sitt kontrakt på elden, Erik Larsson sina bakom en ehiffonier. Då sålunda allt var godt och väl uppgjordt ånyo, ehuru utan vittnen, for Astner sina färde. Flere månader derefter kommo Olof Hansson och Erik Larsson i underhandling med grosshandlare Wern från Gefle samt lyckades att till honom få, emot god vinst, försälja sin afverkningsrätt till hela Vängsboskogen. Sedan detta köp blitvit kändt, kom Astner i ångerskorna. Om han behållit sin andel i skogen, hade en vinst af minst ett tuse rdr tillfallit honom. Nu hade det varit bra om sista affären varit ogjord; den uppgörelsen skedde dock utan vittnen och lyckligtvis hade Astner en afskrift al kontraktet i behåll. Han fann derfore på råd, tog ut stämning på E. Larsson till Bollnäs ting i höstas och for sJjelf med stämningen till Erik Larsson. Sedan Astner i vittnes närvaro uppläst stämningen, som innehöll skarpa påståenden mot Erik Larsson med ansvarsyrkande för bedrägeri samt för försäljning af annans egendom, hvarjemte äfven en afskrift af köpekontraktet företeddes, så förmådde han slutligen Erik Larsson, som började tro att Astner aldrig brännt upp sitt exemplar af kontraktet, utan lurat honom med nagot annat papper, att uppgöra nytt köp, d. v. s. ännu en gång äterkopa Astners andel i Vagusboskogen, denna gång dock för 2,500 rdr, hvarigenom Astner erhöll sin efterlängtade vinst 1,000 rdr. Detta sista köp skedde dock skriftligt och i vittnens närvaro. Som emellertid vid ett besök i Söderala hos Astner och då denne förevisade sitt exemplar af det första kontraktet Erik Larsson fann att Astners kontrakt ej var detsamma, som en gång skrifvits hos Erik Larsson, emedan det ej var samma sorts papper eller format, som vid det tillfället begagnades, så insagh Erik Larsson att Astner verkligen brännt det sista kontraktet, men också tillskapat ett annat i stället, ehuru han glömt en sak, som just Astner sjelf vid första affären protesterat emot, nemligen att skrifva på postpapper, hvilket då af brist på annat papper skett. Utan att nämna anledningen hvarlöre han ej fann kontraktet riktigt, utteg Erik Larsson sedermera stämning på Astner till Bollnäs vårting, med yrkande om ansvar både för bedräzeri och förfalskning. Astner, som förnekade den enskilda uppgörelsen då kontrakten sönderrefvos, ehuru han erkände sig hafva emottagit femton hundra rdr vid samma tillfälle, slingrade sig förgäfves. Vittnena intygade att det af Astner förevisade kontraktet var falskt, och ehuru Astner förnekade förfalskuingen samt påstod att kontraktet var original, förklarade han sig likväl villig att afstå från den vinst af tusen rdr, som han på grund af detta originals förefinnande tillnarrat sig. Astner dömdes till eu års fästningsarbete samt 10 års förlust af medborgerligt förtroende. Astner är läs re — dem renom är allting rent!