Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 2

Det finnes intet ondt som ej har något godt med sig. Renaud iakttog tystnad, men man såg att han kände sig lättad. Hans gång var mera liflig. Han återsåg med outsäglig glädje de gångstigar som voro så bekanta för hans barndom. Hans minnen beherrskade honom fullkomligt; han glömde allt, både det som passerat efter hans afresa från detta tjusande land den egendomliga följeslagare han nu hade. Hans ungdom, hans lugna ungdom, framträdde för honom. Ingen storm hade under denna ännu utbrutit, ingen orm dolt sig under blommorna.. Ett ord af hertiginnan återkallade honom till verkligheten. — Hvar äro vi? frågade hon oroligt. — Lugna er m:me, vi nalkas Chåteau Renard, hvarest vi kunna förse oss med hästar eller en vagn, efter som ni sjelf behagar. — Så mycket bättre, ty Laffeymas afskedsblick har förskräckt mig. Jag är säker på att han skall förfölja oss.