Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 2

Hennes själsnärvaro återvände plötsligt; hon öfvervakade Laffeymas rörelser åtnöjande sig med att hålla honom i respekt. Han syntes för öfrigt föga böjd att riskera sitt lif. Striden blef ej lång. DEsquilly var alldeles andlös, hans värja darrade i handen. Renaud beslöt att göra ända på saken och efter flera svagt parerade stötar gjorde han ett utfall ... Mördaren föll på knä och försökte att hålla sig uppe mot värjan, hvilken afbröts under honom, hvarefter han föll på marken. — Pultron! mumlade han, i det han knöt näfven mot Laffeymas; pultron! Han kunde icke säga mera; hans arm föll hastigt ned, hans kropp genomgicks af en smärtsam darrning; derefter förblef han liggande orörlig. Renaud betraktade sina offer med djup afsmak. — Hvad dig beträffar, eländige, yttrade han vänd till Laffeymas, är du öfverlemnad åt mitt förbarmande och har förtjent samma öde; men jag vill visa dig hvilken skillnad det är mellan en soldat och en mördare. Gå! Jag låter dig få behålla lifvet, om man ens kan kalla för lif denna tillvaro, tyngd af samvetsqval som måste vara din lott. Med dessa ord vände han sig mot hertiginnan. — Kom, madame, sade han, i det han räckte henne handen och höll fram stigbygeln åt henne. Hertiginnan de Chevreuse hoppade upp i sadeln och båda två försvunno inåt skogen.