Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 2

— Kanhända, ehuru jag ej vet i hvilken egenskap han skulle göra det. Vi ha emellertid stort försprång för honom, emedan han måste återvända till Joigny för att der få folk och nya order. — Han skall göra det, derom är jag säker. — Må han göra det. Vi skola emellertid vara framme inom en timma. — Men kan han ej hinna före oss? — Då måste han ha ovanliga hästar. — Mon vår är så dålig att den har svårt att hinna fram. — Låt oss skynda på! yttrade Renaud, jag är ledsen öfver att icke ha kunnat göra bättre än jag gjort. — Det var ett grymt ord herr Renaud, svarade m:me de Chevreuse. Ert ädelmod har ej vant oss vid sådant. Jag vet mer än någon annan med hvilka faror och uppoffringar ni befriat grefven; jag minnes att ni nyss åt mig räddat lifvet och kanske hedern. — Ni har misstagit er, madame, det låg ingen bitterhet på botten af mina ord, yttrade Renaud enkelt. Tystnaden emellan de båda resande återvände och afbröts blott då och då af några anmärkningar af hertiginnan öfver det storartade landskapet. Äfven hon var försjunken i drömmar. De voro alltjemt omslutna af skogar, men voro nära att komma in på den väg som ledde till Chåteau Renard. Midt ibland träden sågs redan vägens hvita sand, då en trupp af fem ryttare likt en blixt passerade förbi dem. (Forts.)