Ansdndy. Vid llilda Wettergrens graf. Den 15 April 1866. Liksom våren i dess sköna knoppning Nyss Du leende ibland oss gick, Lifvet log mot Dig med glad förhoppning, Helsan strålade ur hvarje blick. Härjarn kom, den dystre Dödens engel, Slot Dig, obeveklig, i sin famn, Bröt den späda lihjan på dess stängel, För att sänka den i grafvens hamn. Men, Du sjelf, befriad ifrån smärta, Lyftat vingen till en högre flygt. Och nu hamnat vid den Fadrens hjerta, Der Du hvilar säkert, lugnt och tryggt. Der Din rätta placs ju måste vara, llan i år Dig kallat till Sin brud, Och ibland de frälstas rätta skara, Kläder Han Dig i Din bröllopsskrud. Sörjen ej, föräldrar, syskon, vänner Eder Hilda; ty hon lycklig är. Hon en olverjordisk sällhet känner, Fri från smärta, oro och besvär. Och ett hopp ju står Er alla åter, Det, att en gång möta henne der, Hvarest ögat icke tårar gråter; Ty hos Gud den rätta glädjen är.