Göteborgsposten – 17 april 1866, sida 2

Boisrobert tvekade. — Jag samtycker, monseigneur, yttrade han slutligen; men jag sorsäkrar er, och hos mig är detta ej blott ett tomt ord, att om ni skulle svika ert ord så skulle jag tycka bättre om att ni dödade mig med egen hand. — Frukta ingenting, sade adelsmannen med mildhet. Beror det blott på mig, skall ni få lefva länge. — Gån ut! ni andra, befallde abben. Soldaterna försvunno med en hastighet som bar vittne om deras tillfredsställelse med åtgärden. Laffeymas följde dem i det han kastade en hatfull blick på grefven och Renaud. Boisrobert blef ensam qvar. Han kastade förtviflade blickar på fönstret. — Måste jag då följa samma väg? frågade han med ångest. — Ja, hvad vill ni väl man skall göra, abbå; krig är krig, svarade Chalais. Boisrobert fogade sig efter omständigheterna och närmade sig fönstret. — Hållen väl i stegen dernere! ropade han i det ögonblick han satte foten på första steget. Om fem minuter ... jag har ert ord derpå ... tillade han i det han försvann. Renaud och Chalais qvarstodo ensamma. — Hvad har ni gjort, herr grefve? yttrade den unge. officern i förebrående ton. — Min pligt, svarade adelsmannen. Så mycket som möjligt har jag begagnat mig af er väuskap och er upp