Göteborgsposten – 17 april 1866, sida 2

oflrande hängifvenhet. Ni har slösat dem på mig utan anledning och jag är derföre så mycket mer tacksam mot er: det är för att bevisa er det som jag ej velat mottaga uppoffringen af ert lif. — Och hvad betyder mitt lif? — Huru! finnes då ingen som ilskar er eller som ni älskar här i verlden? Bilden af Blanche framstod för Renauds själ. — Jag älskar, det är sannt, sade han, men utan hopp. — Nåväl! det är för henne som jag velat bevara ert. lif, återtog Chalais. Ej mera hoppas vid er ålder! . Lef, säger jag er, och låt mig åter visa mig som en man. Ah! ni ville dö för mig! Men jag skulle varit en feg och nedrig varelse om jag samtyckt till en dylik uppoffring; och för öfrigt är ej ni den enda här som jag äskar och som jag skulle viija beskydda på bekostnad af mitt blod or min frihet. — ilertiginnau! Det är sannt, stammade gardeslöjtnanten, jag hade glömt henne! — Egoist! sade grefven i det han tryckte hans hand, ni tänkte blott på er sjelf när ni ville dö. Hvar är hon, frågade han sakta. — Der, 1 sitt rum; hon väntar mig ... Jag skall kalla in henne. — Nej, sade Chalais hastigt, i det han tillslöt ögonen, som om hun nyss hemtat sig från ett anfall af het; nej, jag vill icke se henne! ... Jag skulle ej läugre känna mig ega mod att lemna henne ... Ni skall frambära mitt farväl till henne, ni skall säga henne ... hvad Svag