Göteborgsposten – 14 april 1866, sida 2

I I dömd beröfvades han all rätt att deltaga i de husliga bestyren eller i affa erna. Han måste ligga i en trång säng, ingen fick tala med eller besöka honom, och först då hans strafftid i sin helhet tilländalupit fick han lemna sängen. Hans mat Umnades honom af bröderna, hvilka tjenstgjoras som fångvaktare. Detta förhållande har nyligen blivit bragt i dagen genom en polistjenstemen i distriktet och väckt stort uppseende. Saken var följande: — För omkring fem år sedan blef en af bröderna, vid namn James, af de öfrige dömd för något brott mot deras föreskrifter, och då han befanns skyldig, dömdes han att i sju år ligga i en säng, 6 fot lång och 4 fot bred, alldeles olämplig för en mensklig varelse. Nyligen gjordes, såsom hvarje år var vanligt, i den olyckliga mannens namn en begaran hos myndigheterna om rättighet att utskänka spirituosa. Då James Dongal ej varit synlig på flera år och vissa rykten voro i omlopp, gjordes hos bröderna förfrågningar, hvilka icke på ett tillfredsställande sätt besvarades. Då man nu fattat misstankar lyckades man slutligen efter mycket letande att finna den olycklige, i ett tillständ som knappast kan beskrifvas. Han hade sitt förstånd i beball, men visste icke huru länge han varit innestängd. Ytterst mager och eländig, var han betäckt al smuts och ohyra. Hans kläder voro ruttna; sängens tillstånd och lukten al densamma voro ohyggliga, Naglarne på hans fingrar och tår voro från 1 till 2 tum långa. — De omenskliga bröderna ha blifvit häktade och ställda inför domstol. klicot erict i Skotland. Presterna utöfva, som bekant. annu ett mycket betydligt inflytande i Skotland, hvilket yttrar sig bl. a i de utomordentligt stränga reglor för Söndagens belighällande, hvilka der göra sig gällande, och som äro drifna till en nästan motbjudande ytterlighet. Likvisst har förhällandet förr i verlden varit ännu värre än nu och detta var isynnerhet fallet under det 17:de århundradet. Härpå har en förf., Buckle, samlat en mängd exempel. Presterna hade då inrättat ordentliga tribunaler, som kunde låta inspärra kyrkans olydiga barn, ådöma dem böter, piska eller brännmärka dem. De kunde tvinga folk till att göra afbön inför hela församlingen med nakna fötter och hufvudet till hälften rakadt, under det att presten under sken af att söka återföra de ogudaktiga på rättfärdighetens stig, njöt af sin seger öfver olika tänkande. Enligt ofvannämnde reglor ansågs det för ett brott af en skotte att resa i ett katolskt land och en skotsk värdshusvärd syndade om ban hyste en katolik hos sig. Det var likaledes synd att i en skotsk stad hålla marknad på Lördag eller Måndag, emedan dessa båda dagar lågo så nära Söndagen. Det var syndigt af en skotsk qvinna att passa upp i ett värdshus, det var syndigt ef henne att bo ensam, hvilket kunde ge unledning till förtal, men det kunde äfven vara syndigt af henne att bo tillsammans med ogifta systrar. Det var syndigt, att om Söndagen resa från en stad till en unnan, äfven om de angelägenheter, för hvilka man resto, voro aldrig så maktpäliggande och kräfde brådska. Det var syndigt att besöka en vän, att fodra sina kreatur, ja, att låta raka sig på Söndagen. Ej heller egde någon rättighet att på Söndagen söraj för sin helsa och att öfverhufvud tänka på sin kropp. Det var syndigt att rida ut på den dagen, och det var lika litet tillåtet att gå ut i skog och mark eller på gatorna eller att sätta sig utanför sin dörr för att njuta af det vackra vädret. Likaledes ansågs det för syndigt att gå till sängs om Söndagen, innan dagens pligter voro fullgjorda och man utsatte sig i motsatt förhållande för kyrkans straff. Det var en stor synd att vara utledsen på och uttrötaad af de ändlösa bredikningarne, och denna stränga lag gällde äfven för små barn. Enar det är både behagligt och stärkande för helsan att taga sig ett bad, var det ett mycket svårt brott att bada och simma på Söndagen, liksom det öfverhufvudtaget ansågs tvifvelaktigt huruvida det borde vara en kristen tillåtet till och med på hvardagarne att taga sig ett bad, Detta stämmer också väl öfverens med den verldsåskådning som genomgick hela skotska teologien och enligt hvilken presterna ansågo för synd allt som i och ör sip sjelf var angenämt. Lifvets hufvuduppgift borde vara att alltid känna sig bekymrad och bedröfvad och man skulle städse hysa misstro lör allt som behagado sinnena. En sann kristen skulle derföre väl akta sig så att hans middag icke smakade honom alltför väl, ty endast de ogudaktiga finna behag i att äta. Man finner att detta icke var i den glada kristendomens dagar.