Göteborgsposten – 13 april 1866, sida 2

slottsbyggningen förde Renaud hertiginnan och Chalais till en berså af lindar hvilkas löfverk var så tätt sammanvext att det bildade ett fultkomligt ogenomträngligt skydd mot solsträlarne. — Herr grefve, sade han, och ni, fru hertiginna, jag ämnar lemna er här och ber er qvarblifva här så länge ni behaga. Hvad mig beträffar så återvänder jag i dag till Monsieur. Om något nytt skulle inträffa, så skickar jeg Michel hit och låter underrätta er derom. Men tro mig, det är klokast att ej öfverskrida slottets område. — Jag är tacksam för hvad ni gjort för mig, svarade grefven. Jag hoppas att ej alltför länge behöfva missbruka den gästfrihet ni erbjuder mig, och jag är blott ledsen öfver att ej genast kunna afbörda mig den tacksamhetsskuld hvari jag står till er. — Af nåd! afbröt Renaud, tala ej mer om den saken, jag bönfaller er derom. Om ni visste huru jag afskyr dylika försäkringar och huru de nedstämma mitt lynne, skulle ni förskona mig derifrån. — Jaz tiger, återtog Chalais, och är fullkomligt viss om att ni är öfvertygad om den erkänsla jag hyser för er i djupet af mitt hjerta. — Nå det är bra! utropade löjtnanten glädtigt. Jag lemnar er och går att gifva Pierre befallning om att laga en häst i ordning åt mig .... — Två, afbröt hertiginnan leende. (Forts.)