Göteborgsposten – 13 april 1866, sida 2

if tiden grånade murar, ännu ett temligen presentabelt yttre. Fordom uppbygdt af en yngre son i denna familj, avilken, tack vare sin konungs frikostighet blifvit satt i stånd dertill, hade det egor af blott ringa utsträckning, och inkomsterna voro knappt tillräckliga för slottets underhåll. Man kunde dock ana att en fast vilja sökte göra hvad göras kunde för slottets bibehållande vid makt med le ringa tillgångar som funnos. Detta visade sig isynnerhet då man kommit inom dess murar. Möblerna voro ej nya, tapeterna hade förlorat sin ursprungliga färg, men ej ett dammkorn kunde upptäckas i det öde slottet. En enda tjenare bodde der ock, hvilken Renaud qvarlemnat der blott på den stackars mannens egna varma böner. Utan tvifvel var denne man mycket erkännsam för denna efterlåtenhet för hans önskningar, ty hans unge herre fann den boning han antörtrott i tjenarens vård i mycket godt skick. De nya gästerna i slottet tillbragte en förträfflig natt och blefvo nästan förvånade öfver att följande morgon vakna utan att någon ny tilldragelse stört den hvila hvaraf de varit i så stort behof. De blefvo derföre helt lugna och, öfvertygade om att man förlorat deras spår, afskedade de Gaspillac, Adonis och La Rapicre efter att åt hvardera af dem ha uppräknat de hundra pistoler som de fått sig utlofvade. Ifrån detta ögonblick kunde man andas fritt. Efter att ha gjort en promenad i den lilla parken som omga f