Göteborgsposten – 12 april 1866, sida 2

AA m9 — — e..T — —— — Fran Utlandet. Skall detta år kunna lyckas utan ett stort krig, år det mera lycka än konst å diplomaternas sida. Konflikten mellan Österrike och Preussen, förvirringen i Donaufurstendömena, Rysslands och Turkiets rustningar, Roms utrymmande — allt) så brännbara ämnen, att treden inom Europa med fullt fog kan förklaras sväfva i fara. Preussens svar på den österrikiska noten af d. 31 Mars (förut af oss meddelad) offentliggöres nu. Dess innehåll lyder: Undertecknad etc. har af sin regering erhållit i uppdrag, att underrätta om emottagandet af den inledning till underhandlingar, som kejserlige gesandten i Berlin medelst en note af d. 31 Mars gjort ministerpresidenten och utrikesministern grefve Bismarck. Ministerpresidenten har icke försummat, att enl. deri uttalad önskan framlägga denna note för H. M:t konungen, hans allernådigste herre, och undertecknad har med afseende derpå tillsagts att dertill foga följande anmärkningar: Farhågorna för fredens störande hafva uteslutande uppstått deraf, att Österrike utan tydlig anledning sedan d. 13 Mars börjat framskjuta betydande stridskrafter på ett hotande sätt mot preussiska gränsen. Den kejserl. regeringen har icke afgifvit någon förklaring ang. orsaken till dessa besynnerliga förfarande, ty påståendet, att judeoroligheterna skulle gjort dessa rustningar nödiga, står lika mycket i strid mot de senares omfång som lokaliteten för uppställandet af de framdragna förstärkningarne vid sachsiska och preussiska gränsen, der judarnes säkerhet aldrig svätvat i fara. Hade Österrike såsom Preussen trott sig hotadt, så torde man enl. de i grefve Karolyis note uttalade åsigter säkert kunna vänta, att wienerkabinettet skulle angifvit för Förbundet de hotande fakta med hänvisning på art. 11 i Förbundsakten eller åtminstone bragt dem till den kongl. regeringens kunskap. I dess ställe sakna vi ännu i dag hvarje försök att rättfärdiga den föregifna defensiva karakteren i de österrikiska rustningarne geuom angifvande af något slags tecken till en fara, mot hvilken försvaret skulle riktas. Den hemlighet, hvari Österrikes rustningar höljdes, och bemödandet, att låta deras för den kongl. regeringen väl bekanta omfång synas mindre, än det är, hafva endast kunnat förstärka det, i sig naturliga intryck, att de sedan tvenne veckor dagligen ökade kejserl. trupperna vid Österrikes norra gräns äro afsedda för ett öppet fientligt företag mot Preussen, Den kongliga regeringen har likväl i fjorton dagar, ända till d. 28 Mars, dröjt med anordnandet af försvarsåtgärder, derför att konungen, undertecknads allernådigste herre, lörutsåg, att hopandet af gentemot hvaraudra stående stridskrafter skulle sätta freden i allvarligare fara, än det hittills kunnat ske genom diplomatisk skriftvexling. Först då, på grund af de österrikiska truppernas antal och ställning vid böhmiska gränsen, de preussiska landsdelarnes säkerhet hotade att bli beroende af wienerkabinettets beslut, har K. Mit vidtagit åtgärder till landets skyddande och samtidigt fästat afseende dervid, att det var den kejserl. österrikiska regeringen, som af hittills oförklarade skäl genom att militäriskt hota preussiska gränsen skapade ett tillstånd af spänning, hvartill dittills i Europas politik och samfärdselslif hvarje tecken saknats och för hvilken den kongl. regeringen måste visa ifrån sig allt ansvar. Hade den kejserl. regeringen verkligen icke för alsigt, att angripa Preuseen, så kan den kongl. regeringen ej inse, hvarför Österrike tillgrep dessa krigiska åtgärder. Liksom undertecknad bestämdt tillbakavisar den all grund saknande misstanken um ett af Preussen tilltänkt störande af freden, är jag tillsagd, att formligen förklara H. Exc. hr grefve v. Mensdorff, att ingenting ligger mera sjerran från H. M:t konungens afsigter, än ett anfallskrig mot Österrike. Om H. M:t kejsarens porsonliga sinnelag har konungen, undertecknads allernådigste herre, så mycket mindre kunnat tvrifla, som allerhögstdensamme är af alldeles samma mening och skall veta, att hålla sina vänskapliga känslor för H. M:t skiljd från de politiska förhållandena. Det torde ej saknas den kejserliga regeringen tillfälle, att genom handling gifva uttryck åt sitt välvilliga sinnelag för den preussiska staten. I det etc. etc. Bismarck. Redan denna depesch tycktes oss vara till formen sådan, att den borde kunna afklippa alla vidare underhandlingsförsök. Det oaktadt har dock Österrike redan besvarat den och i skarp ton. Denna Österrikes sista depesch föreligger ännu icke, men vi torde dock snart bli i tillfälle att meddela den. Man kan ej undgå att finna, att de båda makterna nu befinna sig i ungefär samma ställning som Österrike och Italien år 1859, kort innan de österrikiska trupperna gingo öfver Ticino. Uti sitt reformförslag till nytt tyskt parlament vill Preussen i afseende på militärfrågan att en förändrad organisation skall vidtagas, som ställer Nordtysklands militärkrafter under Preussens och Sydtysklands under Bayerns öfverbefäl. Detta fö , som afser att på samma gång vinna Bayern på Preussens sida och alldeles utestänga Österrike från . Jan 3 Al