Göteborgsposten – 11 april 1866, sida 1

detta, stego Laffeymas och hans följeslagare i vagnen. DEsquilly satte sig på kuskbocken bredvid Boistordu. Vagnen satte sig ånyo i rörelse. — Ha de stort försprång för oss? frågade abbeen Laffeymas. — Det kunna de omöjligt hafra, svarade denne. beras hästar äro uttröttade och jag slår vad att vi upphinna dem inom en timma, tack vare er förträffliga idd att resa efter oss med friska hästar. — Nå, låtom oss då vara tysta och uppmärksomma. Äro edra skjutvapen laddade? — De skola genast blifva det. — Slå ned fönstret åt framsidan, på det att vi må kunna meddela oss med de båda som sitta på kuskbocken. Alla tego. Under några minuter hörde man likväl det hemska ljudet af laddstockarne i pistolpiporna, hvilka man laddade ånyo. Efter en timmas förlopp lutade sig dEsquilly mot I det inre af vagnen. — Jag ser dem! sade han; vi vinna på dem. Hvad är att göra. — Åka in bland dem, svarade Boisrobert. De skola utan tvifvel dela på sig för att låta oss passera och icke misstänka att vi befinna oss i denna vagn. Vi skola då kunna skjuta alldeles inpå dem. — Men om de söka hindra oss? Om de vägra att låta oss passera? — I skolen springa ned på marken och skjuta, ytt