Göteborgsposten – 10 april 1866, sida 2

hvila hade återgif it krafterna. Emellertid förlorade Boisrobert inom ett ögonblick sina följeslagare ur sigto. Han steg upp, helt sönderbräkad af fallet, och blef mycket förvånad öfver att finna det han ej var sårad. Hans häst återigen hade fått gascognarens kula midt i bröstet och låg i dödsryckningarne på vägen. Abbåen observerade nu porten till det värdshus, framför hvilket han fallit. Värden hade rusat ut vid ljudet af skotten och åsett munkens fall samt gapskrattade nu åt hans ömkliga min. Boisrobert blef mycket ond och beslöt att straffa den oförskämde värden. Han gick emot honom med hotande blick och steg in i värdshussalen. — Kom fram, din slyngel och svara mig! sade han. Värden som troligen blott hade en medelmåttig vördnad för munkkåpan nalkades med en skämtsam min. — Hvad behagar ni? frågide han spefullt. Behöfver ni en läkare eller en apotekare? — Kan du skaffa mig en häst? afbröt Boisrobert. — Jag har i mitt stall tio präktiga hästar, men jag kan ej vara utan dem. — Det är detta som vi skola se, svarade abbeen. Äro de dina egna? — Nej; de tillhöra en adelsman, som igår afton ankom hit med en vagn förspänd med fyra hästar, hvarförutom han hade tvenne förridare. — Så mycket sämre för honom. Hvad heter adelsmannen? (Forts.)