Göteborgsposten – 10 april 1866, sida 2

ej derföre att hans ifver dref honom dertill, utan den djupa fasa han kände för hästens traf, hvars mängdubblade stötar förorsakade de allvarsammaste oordningar i hans tjocka lesamen. Han började redan efter en timmas förlopp att förtvifla, då Lafteymas i detsamma på marken fick se ett föremal som han steg af och upptog. Det var en fjäder ur en adelsmans plym. — Vi äro dem på spåret! ropade han. Mod blott! Boisrobert var lik alla andra pultroner: fruktan för att bli innestängd i Ia Trappe gaf honom kraft. Han fördubblade färdens skyndsamhet. Derigenom fördes han af sitt onda eller goda öde, allteftersom man vil! kalla det, till Tours och i närheten af dem, hvi ka han hade fått i uppdrag att återföra. Om Renaud hade tyckt sig igenkänna honom, så hade han å sin sida tyckt sig urskilja baron de Francheterres drag; och väl vetande med hvilken man han hade att göra, hade han gjort en betydelsefull grimas. Det var i detta ögonblick som det af Gaspillac lossade skottet träffade och tällde hans häst, hvilken drog honom med sig i sitt full. Laffeymas och hans fyra följeslagare läto, trots sin numeriska underlägsenhet, icke hejda sig häraf utan störtade efter i flyktingarnes spår. Ehurn Laffeymas icke precist visste hvilket villebråd har jagide, så hade han, af kardinalens ursinne slutit sig till att det var fråga om en person af betydenhet. Men hä starne hade sprungit i svorrsträck sju lieues och kunde ej täfla i skyndsamhet med Renauds, åt hvilka en timmas