samma gång den butelj som han höll i handen. Richelieu hoppade up som en sårad tiger. Han ringde. — Skicka hit Laffeymas! yttrade han till den betjent som iufann sig. IIcad angick M. du IIallier, gick han ursinnig fram och tillbaka på golfvet samt åkallade ulla möjliga demoner. — Om jag kunde förfoga öfver er, yttrade hans eminens strängt, om er tjenst icke qvarhölle er hos kungen, rore det ni, kapten, som at mig skulle åläggas att återföra flyktingen. — Tala, monseigneur, jag är färdig, svarade officeren ifrigt. — Jag ir icke ond på er! Man kan ej förutse alit. I Håll flykten hemlig tills ni erhåller ny order. Förs år ni? — Fullkomligt, monseigneur. Men hvem har då kunnat så narra mig? — Tålamod! Vi skola få veta det. Ah! se der är Laffeymas. Denne inträdde just i detta ögonblick hos kardinalen. I — Samla genast fyra eller fem beslutsammi män, I sade ministern. De måste vara färdige senast inom en fjerdedels timma. Jag skall då ge dig mera befallningir. I Laffeymas gick ut, utan att fråga mera. I — För fan! sade Richelieu med hög röst, ehurnväl han ej tilltalade någon; det der nötet Laffeymas är oduglig att handla ensam ... Jag behöfver en karl med hufvud bredvid honom ... och dessutom ... det förargar