Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 2

5(111 112 2 MAMDIUe ODRIILIVCISC ÖUIII JA. M-. anhålla om tillsättande af en komite, med uppdrag att utarbeta förslag till emeriti-löners inrättande för ålderstigna eller permanent sjukliga prester samt afgifva yttrande och uppgöra nödiga, beräkningar i afseende å för ändamålet behöfliga medel, för att sedermera för rikets ständer framläggas. — I anledning af denna motion har allm. besvärsoch ekonomiutskottet nu angifvit det yttrande; att det förhållande, som för närvarande eger rum, att nemligen pensioner för presterskapet icke finnas, nekligen medför väsendtliga olägenheter ej mindre för församlingarna än för presterna sjelfva, och finner utskottet alltså hvad motionnären i förevarande ämne anfört visserligen förtjent af uppmärksamhet; men då tin häfvande af de mångfaldiga svårigheter, hvilka; med afseende å det stora antalet prester i landet, inrättandet af ett pensionsväsende för presterskapet nödvändigt måste möta, hufvudsakligen deri att oberäkneliga belopp erfordras för pensioneringen, motionären, på sätt han sjelf erkänner, icke ens kunnat angifvu någon utväg, som synes värd att taga i betraktande, i hvilket hänseende de af motionären omnämda s. k. caduc-medlen, äfven om de för detta ändamål kunna disponeras, dock måste finnas all sor otillräckliga, samt de betydliga bidrag både af presterskapet och staten, som för ändamålet erfordras, svårligen torde vara att påräkna, anser utskottet sig icke hafva tillräcklig anledning tillstyrka rikets ständer att hos K. M:t begära tillsättandet, af en komits för utarbetande i ämnet af ett förslag, hvilket, så vidt utskottet kan inse, ej lärer kunna uppgöras på andra grunder än de nyss antydda: och hemställer utskottet således, att motionen icke måtte till någon rikets ständers åtgärd föranleda. — Reservation är anmäld af: Grefve Björnstjerna C. M. L., friherre Akerhjelm af Margretelund, J. G., grefve Posse, K., hr Treffenberg, C., grefve von Rosen, F. C., hr von Ehrenheim, R. J., kontraktsprosten Westin, professor Ribbing och kontraktsprosten Lundberg. Å Mordet vid Björnlunda. I ett föregående nummer berättades att en banvakt vid Björnlunda station i Södermanland hade först mördat sin hustru och sedan törsökt taga lifvet af sig sjelf. Vi tillagga nu, efter D. N., några senare erhållna underrättelser, som visa att denne man är en af de mest vildsinta sällar: Karlen är född i Östergötland och hette Eriksson. Han gifte sig sistl. Annandag Jul med dottern af en förmögen bonde i Frustuna socken, ej långt ifrån Björnlunda der Eriksson var banvakt. Kort efter giftermålet hörde hustrun, sedan de båda gått till sängs, ett bantåg gifva signal. Hon väckte mannen för att han skulle gå upp och passa på sin tjenst. När mannen kom in i stugan sedan tåget passerat var han så Jösargad för att hustrun väckt honom, att han gaf henne en duktig risbastu. Denna ohyggliga behandling dref den unga qvinnan att begilva sig hem till sina föräldrar, men de öfvertalade henne att återvända till sin man. Innan kort fortsatte han att misshanala henne, så att det slutligen kom derhän, att det blef fråga om skiljsmessa. Under det att hustrun nu åter var hemma hos foräldrarne skulle begge makarne begifva sig till kyrkoherden i sin församling, som skulle gifva mannen den i lag föreskrifna varningen. De skjutsades från svärföräldrarnes hem till presten, och det var vid denna färd som mannen lockade hustrun hem till sig och mördade henne. Mordförsöket å honom sjelf vittnar om en otrolig villekrast. Först skar han upp pulsädrorna spå händer och fötter. När detta icke hjelpte skar han sig i halren midt öfver lufstrupen. När han märkte att icke heller detta medförde döden sväljde han ned en bundt tändstickor. Ändock lefde han och har blifvit införd till lasarettet. Eriksson hade straxt före Påsk blifvit afskedad från sin banvaktaretjenst för det att han ej passat på och öppnat grindarne ölver banan, så att ett bamåg måst köra tvärs igenom dem. Han fick det oaktadt öfver Påsk bo qvar i stugan. Eriksson var i Fredags på bättringsvägen, så att han torde redan om några dagar kunna afföras från lasarettet till lanscellsangelset. Han är blott 27 år gammal, Han har undersätsig figur, brunt hår och bruna ögon, hvilka beskrifvas sasom uttryckande bakslughet och ilska. Han bevakas strängt. Skandinavisk fest i Amerika. Uti den i New-York på svenska och danska språken utkommande tidningen Skandinavisk Postför d. 10 Mars läses följande beskrifning på en fest som den skandinaviska befolkningen i staden S:t Paul, Minnesota, firade d. 2 Mars i anledning af representationsretormen i Sverige: En talrik procession, med en musikkår och de amerikanska, svenska och norska fanorna i spetsen. tågade upp till stadens kapitol, hvarest hr A. E Johnson för guvernören tolkade orsaken till festen. Guvernören tackade och yttrade i de mest smickrande ord öfver den skandinaviska folkkarakteren sin sympati för den stora seger som svenska folket vunnit ofver oförnuftiga privilegier. Efter tre hurra för guvernören, tre dito för de skandinaviska rikena och för de Förenta Staterna, formerades processionen ånyo och marscherade till Ingersolls Ilall, hvar st en bankett var arrangerad. I ett fönster var en transparent med ett stort C. prydt med en krona, och i bokstafvens öppning XV. I ett annat fönster föreställde transparenten Svea, sittande på ett lejon. Gudinnan höll i ena handen en penna och i den andra ett papper, på hvilket stod: Dec. 8, 18654. Talaretribunen var smyckad med ett porträtt i kroppsstorlek af Carl XV. Tal höllos af hrr af A. E. Johnson från S:t Paul och Carl Kempe från Red Wing på svenska och af hr B. A. Froiseth från S:t Paul på norska. Efter hvarje tal sjöngos skandinaviska nationalvisor af körer, sammansatta af damer och herrar. De tre rikt besatta borden, försedda med flera skandinaviska rätter och med skandinaviska blomstrande flickor som betjenjng, öfverraskade de amerikanska gästerna lika mycket som den eleganta skandinaviska dameflora som deltog i banketten. Toaster, sång och munterhet sangslade den Yskandinaviska familjen till sent om aftonen. Flodomnibusar, Ett bolag har i Paris bildat sig för att under verldsexpositionen besörja trafiken på Seinefloden med ett slags grundgående ångbåtar hvilka man ämnar kalla flodomnibusar, ehuru benämningen änggondoler med afseende på deras konstruktion skulle vara lämpligare.