Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 2

aste principerna, för att understödja ett för Kristus okändt välde. Är det samma religion ? Såsom vanligt, var Peterskyrkan alldeles full, ty främlingar hade samlats till Rom under någon tid från alla väderstreck, men vi vilja ej hålla oss till detta så ofta skildrade skådespel. Palmsöndagen slutade de utomordentliga missioner, som under de sista 14 dagarne verkat i Rom, och, aftonen var vittne till scener, hvilka kommo hvar och en att gnugga sina ögon, som om han uppvaknat ur en århundraden ihållande sömn. ; Tillåt mig beskritva en, som egde rum å trappstegen till San Carlo Corso ungefär vid Ave Maria-tiden. Folkmassorna strömma ned från Pincio, der de njutit af vackra musikprestationer, och stadens alla pulsådror äro fulla af sysslolösa och glada menniskor, då en stor kolpanna bäres ut och ställes utanför kyrkan. Flera prester följa och beledsagas af fyra gensdarmer — ty prester och polis arbeta här förträfligt tillsammans — och en mängd böcker och afhandlingar dragas fram, Dessa kätterska eller dåliga böcker uppbrännas en i sender, och denna medeltida auto-da-fe gifves till Guds ära! Samma scen uppfördes utanför flera andra kyrkor. Af hvad slag dessa böcker voro, är omöjligt att säga, men i en stad der Inder Exzpurgatorius blir med hvarje dag allt större och der protestantisk propaganda är i verksamhet, är det lätt att gissa, att de voro s. k. kätterska verk. Med dessa medeltidsspektakel, alltför oförenliga med den utveckling menniskoanden nu hunnit, står dock i full öfvensstämmelse det som tilldrager sig i Tyskland, der tvenne makters furstar efter att i förening hafva plundrat en tredje svagare, utan att egna en tanke åt folkens egna önskningar, nu hålla hvarandra knifven på strupen, för att bestrida hvarann det gemensamt stulna rofvet. Såsom förut nämnts, tyckes detta gräl nu hafva inträdt i ett annat skede: de furstliga bemedlingarnes och handskrifvelsernas m. m. Hvad deraf skall följa, är ej godt att säga. Men i la France? lemnas en öfversigt, hvilken allmänt antages förskrifva sig från franska utrikesministeriet och synes förtjent af uppmärksamhet. Bladet uppkasar frågan: Stä vi verkligen vid randen af en europeisk sammanstörtning? och besvarar den i det väsentliga sålunda: Efter Bismarcks cirkulär synes enigheten mellan Österrike och Preussen svårligen kunna återställas; skulle det likväl komma dithän, vore detta detsamma som en fullständig omgestaltning af den preussiska politiken, och man skulle då knappast kunna undvika det nuvarande berlinerkabinettets fall och särskilt den statsmans, som är den absoluta personinkationen af detsamma. Såsom sakerna nu stå, skall dock Bismarcks fall kanske ej undanrödja någon af de förherrskande svårigheterna. Ty det skall i grund och botten ej allenast vara fråga om Bismarcks äregirighet, utan om Tysklands öde; frågan om Elbhertigdömena och Gastein försvinner inför frågan om tyska förbundet, hvars framtid det gäller vid den stora tvisten. Det preussiska cirkuläret fördöljer icke heller detta, det finner förbundsstaternas nuvarande system icke mera motsvara behofven, det hänvisar på en förbundsreform och fordrar en ny organisation af de militära förhållandena i Tyskland. Vare sig, att Preussen gör anspråk på att framställa den tyska enheten under preussisk spira eller blott på ledningen af de tyska intressena, så mycket är emellertid visst, att det för Preussen gäller försäkra sig om ett preedominerande inflytande i landet och att definitivt underordna under detsamma sin ständige rival Österrike. Det gäller en öfvervigtskamp, en förändring uti törhållandena i Tyskland, om den ena eller andra af de båda makterna segrar. Detta försvårar ofantligt ställningen, och svårigheten minskas icke deraf att Bayern och Sachsen vilja bringa saken inför Förbundet. Österrike handlar slugt, det söker indraga bela Tyskland i sin sak, döljer sig bakom Förbundsrätten och tillbakavisar alla preussiska hotelser dermed, att det vädjar till Förbundet mot en af dess stater. Om detta lyckades och berlinerkabinettet måste underkasta sig, vore det ett nederlag för Preussen. Vi anse derföre Bismarcks fall endast vara ett otillräckligt palliativ mot situationens faror. Mellanoch Småstaterna anseg i alla fall skola komma att lida — och Frankrike skall förhålla sig neutralt, så vidt det är möjligt, hvilken önskan äfven delas hvad Italien beträffar. Frankrikes officiela tidning bekräftsr, att de frauska trupperna i Mexico söola i höst innev. år börja sitt återtåg; hösten 1867 skola de sista dervarande franska trupperna vända tillbaka. Konterensen i Paris ang. Donaufurstendömena har tillsvidare uppskjutit sina förhandlingar. Ehuru föga påaktad ännu, innebär detta otvifvelaktigt ganska vigtiga händelser och konstaterar en meningsolikhet mellan makterna. som kan när som helst föra