Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 1

—— — ——— er, svarade Chalais, men huru många skulle ej ens ha drömt derom! — Låt oss ej tala derom, yttrade Renaud. Ni glömmer för öfrigt att det är fru hertiginnan som gjort allt i ordning för er flykt, som har offrat sin förmögenhet, sitt lugn, sin helsa ... — Ja, jag vet det, yttrade grefven, i det han fattade m:me de Chevreuses hand; jag är äfven skyldig er mycket, kära Marie. Chalais var mycket rörd. Han hade fattat Renauds och hertiginnans händer i sina, då ett starkt buller hördes i hotellet. — Fort, till häst! ropade Gasnvillacs skarpa röst. Inom ett ögonblick nedstego adelsmännen och hertiginnan utför trappan. — Fort! fort! ropade Gaspillac med en gaskognisk brytning, hvilken rörelsen gjorde ännu skarpare, jag har nu hört flera hästar galoppera. Detta lofvar er intet godt. Porten stod öppen. Renaud skyndade ut och hörde verkligen det ljud som äfventyraren omnämnt. — Redan! mumlade han och rynkade ögonbrynen. Kom, tillade han med hög röst, i det han drog med sig grefven och hertiginnan ut på gården. på mindre än en minut framfördes hästarne, hvilka ej varit afsadlade. Man lade genast betsel på dem. — Riden på! vi följa er, yttrade den unge ofädceren till hertiginnan och grefven. De begåfvo sig framåt i starkt galopp. Under tiden kastade Renaud ett par guldmyat till värden.