Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 1

BASTARDEN)!) Af PAUL SAUNIER. — Vi skola taga till flykten, och jag lofvar er at! man snart skall förlora våra spår. — Hvarföre? — Emedan landet är betäckt af skogar, i hvilka jag har jagat i tio år. Jag känner alla gångstigar der och jag skulle leda dem, som ville förfölja oss, in i en sådar labyrint af snår och klippor, att de inom mindre än er timma skulle vara bokstafligen förvillade och få mycke att göra för att återfinna sin väg. — Godt, sade grefven, i det han räckte handen å Renaud; jag antager, hr de Francheterre. Jag vet e genom hvilka tjenster jag af er kunnat förtjena så mycker vänskap och hängifvenhet; men jag ber Gud blott om er sak: det är att kunna lefva nog länge för att värdig kunna visa min erkänsla. — Ni öfverdrifver en handling som inncbär intet aj den heroism ni tillerkänner dem. Är ni ej en af Mon sieurs vänner? Och utom allt detta, är ju den första tanken hos en adelsman, som vet sin like vara i fängelse, att befria honom. — Peane tanke kan vakna hos en natur, sådan som ) Forts. fr. N:o 77.