Göteborgsposten – 7 april 1866, sida 2

——7 Uvarjehanda. Ett afventyr under sista snöyran. Under sista snöyran anlände till en jernvägsstation å W. 8.-B. åtskilliga resande, som ämnade sig till olika delar af landet. Emedan alla bantåg voro inställda och en längre färd på landsvägen hade sina stora äfventyr och obehag med sig, ansägo de sig knappast nafva något annat val än att stanna qvar, till dess jeruvägen åter blef LCklark, hvilket man antog icke kunde dröja så länge. Men nu blef första frågan: hvar skulle man få rum? Denna fråga löstes dock lätt och lyckligt, ty så väl gästgifvaregården som Privata hus öppnade välvilligt sina dörrar för de insnöade rosenårerne. Andra frågan blef nu: hvad skulle man taga sig till, i fall dessa väntans timmar skulle blifva för många? — Den frågan blef deremot litet dvistigare att komma på det klara med Det gick väl an, så länge Morfeus var dem blid; men som sömnguden ej uthärdade att i längden omhulda dem, måste andra medel till tidens fördrifvande uttänkas. Salig Bomans välkända fabrikat gaf visserligen i några hus tillfälle till sysselsättning, så att till och med 45 robertar på ett ställe lära vederbörligen afspelats, men på andra deremot var sympatien ej så stor emellan de resande, så att de kunde draga någon nytta af Bomanska sabrikatet. Så hade på ett ställe jemte andra en proben-reuter blifvit inlogerad. Denne herre, som forde med sig en väl försedd reskoffort, fiek det insallet att öppna den — och sil det begaf sig, att den innehöll atskilliga profver af lifselixir, hvilka nu framtogos icke blott till beskådande utan, såsom det föreslogs, äfven till undersökning. Kongl. vetenskaps akademiens profnings-anstalter förkastades såsom vid detta tillfälle olämpliga. I stället blet man ense om att den vanlige och osviklige etomakusianske profvaren säkrast bedomde varans äkthet, och resultatet al den första profningen utföll så, att man enhälligt ansåg den ädla varan särdeles duglig — för konsumtion på stället. Sedan man nu kommit öfverens i denna punkt, fortsattes profningen med oafbruten ifver på det sätt att rom och konjak underkastades kypring med vederbörliga tillsatser, men deremot vinsorterne begagnades oförfalskade. Till en början verkställdes profningen i all endrägt, ja, vänskapen tillochmed öfverflödade. Men sedan profningen sortgått några timmar, uppstod inom sällskapet en liten menings-skiljaktighet, i det att några af ledamöterne började drifva den satsen, avt all sorts kypring vore förkastlig och att varan vore bäst såsom oförskämd. Härom utspann sig en tvist, som snart öfvergick från ord till handling. I en handvändning var hela sällskapet på stridsfot och striden slutade så att 2:ne af de profvande vännerne märkte i ansigter såväl med nationalfärgade strimmor som med åtskilliga defekter å ansigtets mest framstående parti, blefvo vederbörligen utkastade och måste söka sin reträtt till ett annat herberge i närheten, der de rönande ett hyggligare bemötande fingo ostördt hvila ut och något litet hämta sig ifrån följderna af de eftertryckliga handgripligheter, som dem öfvergätt. De segrande riddarne af knytnäfven synteg icke vidare till, förrän ånghästen kom, som förde både dem och öfriga resenärer från tummelplatsen för detta bacchanaliska uppträde, derifrän den mest uitiske af den profvande personalen med omknutna dukar kring fragmenterne af näsan aflägsnade ig under utrop: Åden rejsen glemmer jeg aldrig. ——— E —fTC T—?— W1L—2f