Göteborgsposten – 6 april 1866, sida 3

marlinimInISLEIIU IICTISKAT ålIVEIIIUAIU YMER MIA samhet; man vidtager alla förberedelser, för att redan inom närmaste tiden kunna koncentrera en betydande flotta i Adriatiska Haf. . o vel. Italiens krigsflotta hade d. 1 Jan. d. å. 1,197 kanoner och 20,627 man. Dess styrka . r p 8 re — uppgick till 25,820 hästkraster på 156,127 tons drägtighet. Transportskeppen hade inalles 124 kanoner och 3,220 man. Kostnaderna för hela flottan uppgå till 165, 727, 600 lire. Om den kritiska ställningen i Tyskland yttrar Times bl. a.: Ett stort tyskt krig tros verkligen vara öfverhängande. Under det vår uppmärksamhet upptagits af inre angelägenheter och Amerika, hafva Österrike och Preussen utvexlat hotelser och beskyllningar, tills man kommit till de sista orden. Hvad som gör saken mera oroande är, att frågan ej är spekulativ. Tvisten kan icke längre föras genom denna inkrånglade logik, för hvilken Tyskland har sådan smak. Frågan har utträdt ur idernas område och framträder skarpt uttryckt i handlingar och planer. Efter ett års skamlösa manövrer har Preussen slutligen kastat å sido all förställning och förklarat sin afsigt vara att till sina egna områden annexera de tvenne hertigdömen, hvilka rycktes från Danmark under förevänning af kränkt nationalitet eller tvisvelaktig successionsrätt. Osterrike vägrar härtill sitt bifall, och eftersom det är i faktisk besittning af halfva territoriet, kan det drifva Preussen till att välja mellan en förödmjukande reträtt eller krig. Denna politik synes det nu följa, och eftersom Preussen mellan dessa tvenne alternativer heldre skall välja att slåss, än draga sig tillbaka, kunna vi en vacker dag få höra, att Tysklands tvenne stormakter befinna sig i krig med hvarandra... Den lösning Österrike önskar skulle mera öfverensstämma med sund europeisk politik, an Preussens förslag. Derför kunna vi gifva Österrike våra sympatier. Det är lörvirrande att tänka sig en händelse så förfärlig som den, hvilken nu hotar, och på samma gång känna, att ingendera al dem egentligen sortjenar våra sympatier. Vi kunna knappast hysa medlidande ens med Tysklands mindre stater, då vi minnas, huru gerna och med hvilken lång och ihärdig agitation de frammanade denna samma agression, hvilken nu botar med ett så olyckligt slut. De voro mer än sjelfva Preussen upphofvet till danska kriget. För egna planers skull hade de beslutat slita ett tyskt hertigdöme från dess danska egare och med detta bemäktiga sig äfven ett annat hertigdöme, som icke var tyskt alls. Preussen endast körde något brutalt bort dem, då brytningen förklarades och utsigten till eröfring öppnades. Äfven nu förbereda de sig endast att tillegna sig det rof, som de ämnat för sig sjelfva, och om krigets hvirfvel skulle rycka dem med, måste de veta, att stormen drifvits upp af dem sjelfva. Men derför är utsigten ej mindre oroande eller följderna mindre förfärliga. Man kan ej tänka sig något krig mera omfattande än denna forveckling mellan do tvenne förnämsta medlemmarne af det stora centrallandet i Europa. Alla försök, att lokalisera eller inskränka en sådan kamp, skulle vara hopplösa. Ingen tysk stat skulle kunna vänta, att få behålla sin neutralitet, Italien är redan till hälften invecklad deri och berättelserna om de österrikiska armåernas rörelser angifva vidden af de redan anticiperade operationerna. Tvisten börjar vid Eidern, men i Galizien och Böhmen kringsvärma trupper, och innan vårt parlament åter samlas, kunna 100, 000 österrikiska soldater hafva gått öfver schlesiska gränsen till Tysklands gamla slagtfält. Under detta sig upptornande oväder ljuder helt plötsligt den länge väntade, i beräkningarne redan ingångna underrättelsen från Frankrike, utt kejsar Napoleon mer och me; frigör sig från de band, som genom den mexicanska politiken bundit honom, samt gör till en sanning sin redan afgifna törklaring (indirekte), att han ej vill hålla på sina planer i Mexico, utan vända tillbaka derifrån, om det blott kan ske utan kränkning af Frankrikes ära. Läsaren torde minnas, att för någon tid sedan en agent afgick från kejsar Napoleon till Maximilian, neml. baron Saillard. för att förmå den senare gilva sitt bifall til fransmännens aftåg från Mexico. Baronen väntas i dessa dagar tillbaka till Frankrike, men före honom har gått underrättelsen, att kejsar Maximilian lemnat det af honom iäskade medgifvandet. Detta är särdeles vigtigt. Återstår nu att erfara, på hvad sätt aftäget skall utföras och om det kommer att vidtagas med den hastighet, som nordamerikanska unionen fordrar. Vi äro berättigade att tro, att i detta atseendet ingen svårighet skall möta. Frankrike skall således, snart befriadt srån Rom och Mexico, åter vara starkt och kunna utöfva en imponerande maktutveckling utåt, såframt kejsardömet ej genom för däraktiga, reaktionära handlingar underminerar sig sjelf inom landet. oo Å en konsert i Paris, der man gaf Liszts Credo, blef detta uthvissladt. Rossini inbjöd den kränkte abben till sig på middag, för att i nägon mån soulagera honom. Undervisningsministern Durny har inom de allmänna skolorna förbjudit den af komitön för la societ de gens de lettres utgifna s. k. Tresor litteraire, hvilken inom detta sällskap töranledde så våldsamma diskussioner, såsom varande alltför reaktionär. Englands kanske mest framstående man, sedan Cobden och Palmerston hädansomnat, det liberala partiets nuvarande ledare, John Bright, har å ett möte i Rochdale mellan lärarne ut: söndagsskolorna i Lancashire, Cheshire och Derbyshire hållit ett glänsande tal, som är ur mer än en synpunkt af intresse. Af detsumma framgår, ate det ötver hela England finnes ej mindre än 2 millioner personer, som besöka söndagsskolorna och der undervisas af 200,000 lärare. Detta finner Bright likväl icke tillräckligt. Mera bildning ! mera ee ee 08 os