Göteborgsposten – 4 april 1866, sida 1

— Det gör detsamma! yttrade eu herre som kallade sig Adonis, en kvoloss bland sällskapet, med grafröst och osväljande ett glas vin. För att öfvervinna all tvekan, drog Renaud ur sin ficka en rulle pistoler. Spetsborvarnes ansigten lyste af girighet. — Se här hundra vistoler i afräkning, sade den unge officeren. Jag skall gifva er trehundra innan J afresen. Jag betalar dessutom alla resans kostnader, jag förser er med hästar och skjutvapen, ty jag ser att J redan han dolkar och värjor. Är detta nog? — För f—n, ja, ropade Gaspillac, jag antager. Och ni? frågade han vänd till sina vänner. — Vi också! ropade alla på en gång. i Vid dessa ord sönderret Renaud det papper, i hvil ket guldmy.ten lågo. Guldet spridde sig öfver bordet med ett metalliskt ljud; och äfventyrarnes barska miner förbytte sig till ett smaleonde. Adonis delade summan i fyra delar. — Låt oss gå! befallde Renaud, jag vill ej att någon bland er öfverlastar sig — Riktigt, anmärkte gascognaren, men hvilken skola vi lyda? Mig ensam, svarade baronen. — Ah! sangdiau! det är jag belåten med, återtog Gaspillae. Ni har, min adelsman, ett sätt och en ton som alldeles hänfört mig. — Jag är förtjust deröfver! svarade Renaud hestigt