Göteborgsposten – 31 mars 1866, sida 2

Från D:landet. I Tyskland ser det nu verkligen brokigt ut. Börserna äro oroliga, sondpapperen aflana-. Preussiska regeringens organer tillkännagifva, att hon nu utfärdat befallning om mobilisering. I tidningarne börja redan skalderna stränga sina lyror, de ackompagnera visserligen änau endast fridsrösterv, men kunna snart omstämmas i helt annan tonart. Så sjunger Rudolf Gattschall: Welch Kriegsgeschrei in deutschen Landen, Welch Waffenklirren sern und nab!l Wie ungeduldig hör ich branden Die Ostsee und die Adria! Schon schlägt empor der Zwietracht Flatame. Und kommt der Sturm, so loht der Brand Aus dem getheilten Bruderstamme In das getherlte Vaterland. Der Romer lauert an der Gränze — Armin und Marbod, habet Acht! Ihr schlingt nur ihm die Lorbeerkränze, Bluttriefend von der Bruderschlacht. Und alle eure Siegeskronen Streut ihr dem Fremdlina auf die Babu, Wenn einst des Cm:ar Legionen Als böse Friedensstifter nahn. Und kann der Sturm kein Zauber bannen, verhull dein Haupt, Germania! Dio Lichtgestalten ziehn von dannen, Die träåumend einst dein Auge sah; Das Schiff ist leck, du schreckenableichel Wirf deine Träåume uäber Bord! Bald flutet åber deine Leiche Eutsesaelt hin der Brudermord! Preussen känner sig något isoleradt, och endast Ryssland bjuder det sin Judasfamn, ty om den nära förestående alliansen mellan Preussen och Italien löpa visserligen rykten, som likväl icke kunna anses för pålitliga. Frankrikes officiösa press visar redan tänderna åt Preussen och la France förklarar, att Preussen, omättligt i sin införlifningslusta, vill ej lomna en del af bytet, utan djerft behålla allt. Naturligtvis förklara de preussiska tidningarne, att den österrikiske gesandten i Paris, furst Metternich, måst betala la France med härdt, klingande mynt för denna artikel. eTimes har från Wien erhållit följande intressanta berättelse om det marskalksråd, som nyligen hölls i nämnde stad: Då de militära konferenserna öppnades, uppmanade kejsaren general Benedek, chefen för den österrikiskt-italienska armåen, att säga sin mening om förhållandet mellan Österrike och Preussen. Den tappre fälttygmästaren efter kom denna anmodan på ett mycket frimodigt och rättframt sätt. Sedan han anmärkt, att kriget vore en stor olycka, förklarade han, att ytterligare eftergifter för Preussen skulle enligt hans förmenande vara oförenliga med kejsardömets ära och värdighet. Han påstod, att Österrike aldrig borde inlåta sig på en allians med Preussen med uteslutande af Tyskland, och slöt med att förklara, det dynastiens intresse gjorde det till en befallande nödvändighet att upprätthälla Österrikes rättigheter i Slesvig och Holstein vi et armis. Generalens anmärkaingar gjorde ott så djupt intryck på de andra medlemmarne af rådet, att man enstämmigt beslöt, att vidtaga de mått och steg, som voro mest egnade att hålla Preussens öfvermod och eröfringslusta inom behöriga gränser. Benedek blef derefter uppmanad att förklara, huruvida han vore villig att taga befälet öfver armåen i norra delen af riket, och hans svar gick derpå ut, att H. M:t heldre borde vända sig till någon annan. Kejsaren gick honom så nära in på lifvet, att han slutligen samtyckte till att taga befälet öfver armåerna i Böhmen och Galizien, men med vilkor, 1. att han skulle ha lof att operera med trupperna efter eget behag, och 2. att ingen medlem af den kejserl. familjen finge bli anställd i aktiv tjenst under honom. Då jag frågade min sagesman, hvad som förmått fälttygmästaren att bestämma sådana vilkor, svarades, att Benedek icke Å ville finna sig uti att emottaga instruktioner från personer, hvilka uppehöllo sig långt borta rån krigsskådeplatsen, och att erkehertigens närvaro skulle vara ett hinder för aktiva ope rationer. I den polska tidningen Czas skrifves om Rysslands stora krigsrustningar: På ett ifstånd af tre dagsmarscher från österrikiska; rränsen (mellan Wolocgysk och Nowosielica) ia uppställts 60 ryska bataljoner, 26 sqva-.,